Nyfeminism och Manlighet på 50-talet

Häromdagen var lugna favoriter i bakgrunden i bilen och Marvin Gaye sjöng ...this is a man's world... och radiokommentatorn efteråt: "Ja, och så var det ju kanske på 50-talet, nu är det ju mest tjejer som bestämmer..."

Ursäkta?

Är det så det låter nu när 2000-talets tuffaste feministiska debatter har lagt sig? Tjejerna bestämmer? Vem är tjejerna? Är det mina småsystrar som bestämmer? De som redan då de var tolv sminkade sig som bratzdockor och klädde sig som om tyg faktiskt brände hål på deras hud och de var tvungna att ha ett minimum för att bli socialt accepterade? För tjejer betyder väl inte kvinnor och vi vet ju att kvinnorna inte bestämmer. Han måste mena att tjejerna bestämmer för att det är dom som har den så kallade konsumtionsmakten. Det är dom som i sina desperata försök att bli älskade, bekräftade, jämförda med andra, i sin strävan efter att finna sig själva i det hela ständigt byter garderob och lägger mascara efter mascara i en stor hög ovanför den stängda matteboken. Det är dom som står för hälften av den ständigt ökade tillväxten och tillväxt är väl bra. Eller? Jo, det måste helt enkelt vara detta han grundade sig på när han uttalade sig om den nya maktordningen.

Hur har vi hamnat här?

Igår, efter många om och men, kom mannen och jag iväg på bio och såg "Revoutionary Road". Mycket efterlängtat. En film om konformismens lockelser och den parallella längtan efter att vara speciell. Men också en film om manlighet, om Frank Wheeler, en man som inte kommit lika långt i sökandet efter sin idetitet som sin fru. En man som likt tonårssystrarna sålt sin kropp för att bli älskad, bekräftad och till slut säljer sin själ för att han blir jämförd med andra, för att en man av högre rang ser hans potential. Men han kan inte samtidigt vinna skattning för sin offentliga manlighet OCH behålla känslan över att vara en riktig man i sitt eget hem. För April, hans fru, kämpar tappert för det äkta inom honom, det som han, om inte omvärlden hade blandat sig i, hade förstått gjorde honom till något större än bara en man; en människa. Hon använder hans språk för att försöka få honom att vända tillbaka till sanningen men när löftet om den högre offentliga manligheten blir för starkt brister hon itu och lyckas inte erbjuda samma kortsiktiga belöning. Det enda hon har att erbjuda är den själ han redan tagit avstånd ifrån när han bestämde sig för att sälja den.

Människors strävan efter att få vara "man" eller "tjej" kommer aldrig att kunna tillfredställas eftersom den är baserad på en yttre bedömning. Man kan agera hur mycket man eler kvinna man vill men i slutändan har man misslyckats om inte alla faller för illusionen. Och det kommer aldrig att finnas endast en manlighet/ kvinnlighet och därför kommer de som inriktar sig på en enda bana känna sig otillräckliga.

Frank Wheeler, April Wheeler, systrarna och alla vi andra skulle vara lyckliga om vi snarare lät våra inre kompass styra oss. Dessutom skulle hierarkier falla, maktstrukturer sakta suddas ut i kanterna, för makten över andra skulle inte längre vara intressant för den egna självuppskattningen.

Kanske?

Revolutionnary road var en otroligt bra film, mycket litterär. Den talade till oss. Det är vi som precis ska bryta upp från vårt nuvarande liv eftersom det kväver oss. Det är vi som ryter till varandra utan att egentligen mena någonting (mest jag kanske). Det är vi som kommer att bli så lyckliga nu när vi ska flytta till Paris (eller rättare sagt Malmö) och inte jobba sönder våra liv.

Hoppas vi lyckas bättre än Wheelers...