Late night boogie

Klockan är 23:19, det är måndag kväll, alla sover. Jag sitter med sömnen någonstans i strupen, lite i huvudet och en del i ögonlocken. Dock kan jag inte sova. Jag var uppe igår till över tolv (jag hör mitt tonåriga jag förlöjligande säga "oooh, är du uppe till efter tolv! Vem fan är du? Sandy i Grease eller?") för att buda på en traderabiljett till Malmö och sedan sov jag ända till tio. Det var otroligt längesedan jag sov till tio. Och detta är resultatet: jag, sittandes framför datorn alldeles för sent, utskrivandes blanketter till förändrade vilkor för bostadsbidrag, öppnandes konto på ekobanken, sökandes studiemedelsåterbetalningslättnad på grund av låg inkomst, skrivandes budgetar inför vårt nya liv. Vårt fria liv. Vårt liv utan inkomster, utan utgifter och utan materiella tilgångar. Men med en liten Vilgot.

Vilgot kommer snart. Inte mer än till vecka 36 kan de vänta med att få ut honom. Jag är mitt i vecka 31, så det är snart. Jag förlorade en hel månads graviditet helt plötsligt. Gick från långuttråkad till panikslagen. Vilgot ska ut snart. Han ska ut och de ska in i honom med skalpeller och sömnmedel, pumpa honom full med antibiotika redan från första dagen. Sen får vi åka hem med vilgot och med en kateter. Så får han ligga på våra bara bröstkorgar och ta igen sig, bara han, vi och en kisspåse emellan.

Jag sitter uppe sent och tänker på Vilgot, tänker på hur allt hade kunnat vara annorlunda. Hur jag, om jag inte stressat halvt ihjäl mig, kanske inte fått det där missfallet. Eller hur jag, om jag varit lugnare och skött kosten som jag hade önskat, och inte bara frosat i njurvänlig mat när det redan var för sent, jobbat som en vanlig dödlig eller kanske än mindre, hade kunnat bespara honom sina framtida lidanden (oh, inte för att han lider nu, vi såg nog på ultraljudet hur han gäspade och smaskade och njöt av att lata sig därinne).

Men det gör inte ont att tänka så. Jag känner ingen skuld över att det kan vara sant. Att det är mitt fel, vårt fel -för det är vi som levt och valt att leva som vi gjort. Jag tänker på Vilgot med kisspåsen och kan inget annat göra än att le för det gör honom så speciell. Sjuttio stycken som honom föds det varje år. De flesta tjejer.

Och så är han stor och tjock, 14% större än de andra i hans ålder. Och vi har fått se honom så mycket nu, nästan varannan vecka. Det känns som att vi känner honom på sätt och vis. Vår fine Vilgot Johan Björneman Rosenblad.