Dagens ord

Med risk för att låta emotionellt ambivalent på gränsen till manodepressiv måste jag dela med mig av min sinnesstämning idag. Ljuset som fram tills idag har verkat skratta åt mig (lika omedvetet som en skrattande tvååring plågar en bitter pensionär ) drog mig imorse hela vägen till yogamattan. Klockan halv nio gick jag upp och ville mest av allt ut på balkongen, ut på gården, ut på promenad till Fisksätra torg, kanske mycket längre. Kanske hela vägen till Saltsjöbaden.

Dagens ord är: sprudlande. Och vårglädjen är komplett. Dottern springer omkring med shorts och linne och golfarkeps. Mannen sjunger medan han rakar sig och jag själv, jag öppnar alla fönster och släpper in.

HALLELUYAH!

Comeback ifrån lugnets vrå

Så nu är man hemma från Skåne men det känns inte som hemma. Det är för laddat här, alldeles för mycket ligger i väggarna. Alla tankar om att vara fast i en okontrollerbar virvelvind av jobb och självförnekelse. Alla oförtjänta irriterade skrik och alla tår som slagits i sängkanten.

Alla desperata försök att ta itu med livet (feng shui-kartan över lägenheten, rikedomshörnan ornerat med flytljus och ett oupphängt litet skåp med en pengapung och en bild på en tvättbjörn, Anthony Robbins positiva frågor upphängda på min sida sängen tillsammans med ett kort på en ängel, guiden över den perfekta raw food-kosten upptejpad på en köksskåpsdörr). De sitter kvar här och där i lägenheten som en påminnelse om alla projekt man misslyckats med (det mest skrämmande exemplet är nog den sida i min pocket shop-anteckningsbok där jag i september förrförra året varje dag försökte affirmera mig till mina mål "Jag är gravid" står det tio gånger för varje dag jag höll på. Lite Jack Nicholson-varning. Och inte hjälpte det heller) . Och ändå vill man inte ta bort dessa små hån för samtidigt utgör de en riktlinje, ett mål att uppnå sen, i vårt riktiga liv. När vi inte längre är fångna i vår egen livssituation.

Tjat tjat... När kommer detta att ske då?

Kanske redan om tre-fyra veckor när vår prematur-Vilgot kommer och berikar våra liv. Då vi kommer att sluta jobba och ägna oss åt varandra. Jag, dottern, mannen och den nye. Kanske kommer dessa månader att räcka för att få lägenheten (och för all del hela Stockholm) att laddas ur och sedan laddas om med kärlek, sinnesfrid, hälsosam kost och motion och promenader i Nackareservatet.

Men kanske blir det svårt och då får vi vänta tills vi kommer till Skåne, bor för en väldigt billig peng i ett rum hos morsan, jobbar någon dag då och då men satsar på att inte spendera så att vi slipper tjäna så mycket. Ägnar oss åt konsten, litteraturen och åt oss själva. Så mycket vi kan få skrivet, så många serier vi kan få ritade, så många Klimax-aktioner vi kan delta i...

Fast först måste jag lära mig att leva nu, och det hoppas jag kunna göra snart :-)

Semester

Hade tänkt att jag skulle kunna fortsätta blogga nere i Skåne. Har ju trots allt internet hos mor min. Men det blir svårt när ens lillebror ska sitta och lan-a hela natten och sover till fyra i det rum datorn är i. Fortsätter sen när jag kommer hem på torsdag. Kramar alla så länge.

Late night boogie

Klockan är 23:19, det är måndag kväll, alla sover. Jag sitter med sömnen någonstans i strupen, lite i huvudet och en del i ögonlocken. Dock kan jag inte sova. Jag var uppe igår till över tolv (jag hör mitt tonåriga jag förlöjligande säga "oooh, är du uppe till efter tolv! Vem fan är du? Sandy i Grease eller?") för att buda på en traderabiljett till Malmö och sedan sov jag ända till tio. Det var otroligt längesedan jag sov till tio. Och detta är resultatet: jag, sittandes framför datorn alldeles för sent, utskrivandes blanketter till förändrade vilkor för bostadsbidrag, öppnandes konto på ekobanken, sökandes studiemedelsåterbetalningslättnad på grund av låg inkomst, skrivandes budgetar inför vårt nya liv. Vårt fria liv. Vårt liv utan inkomster, utan utgifter och utan materiella tilgångar. Men med en liten Vilgot.

Vilgot kommer snart. Inte mer än till vecka 36 kan de vänta med att få ut honom. Jag är mitt i vecka 31, så det är snart. Jag förlorade en hel månads graviditet helt plötsligt. Gick från långuttråkad till panikslagen. Vilgot ska ut snart. Han ska ut och de ska in i honom med skalpeller och sömnmedel, pumpa honom full med antibiotika redan från första dagen. Sen får vi åka hem med vilgot och med en kateter. Så får han ligga på våra bara bröstkorgar och ta igen sig, bara han, vi och en kisspåse emellan.

Jag sitter uppe sent och tänker på Vilgot, tänker på hur allt hade kunnat vara annorlunda. Hur jag, om jag inte stressat halvt ihjäl mig, kanske inte fått det där missfallet. Eller hur jag, om jag varit lugnare och skött kosten som jag hade önskat, och inte bara frosat i njurvänlig mat när det redan var för sent, jobbat som en vanlig dödlig eller kanske än mindre, hade kunnat bespara honom sina framtida lidanden (oh, inte för att han lider nu, vi såg nog på ultraljudet hur han gäspade och smaskade och njöt av att lata sig därinne).

Men det gör inte ont att tänka så. Jag känner ingen skuld över att det kan vara sant. Att det är mitt fel, vårt fel -för det är vi som levt och valt att leva som vi gjort. Jag tänker på Vilgot med kisspåsen och kan inget annat göra än att le för det gör honom så speciell. Sjuttio stycken som honom föds det varje år. De flesta tjejer.

Och så är han stor och tjock, 14% större än de andra i hans ålder. Och vi har fått se honom så mycket nu, nästan varannan vecka. Det känns som att vi känner honom på sätt och vis. Vår fine Vilgot Johan Björneman Rosenblad.

Bokrecension: "Lyckan, kärleken och meningen med livet"

Jag har länge försökt hitta någon slags chic lit som skulle kunna tillfredsställa mina behov av ytlighet samtidigt som den fick mig att skratta och inte rysa till av clichéfeber och psykologiska felsteg. Dom finns, jag lovar. Jag har läst några. Men med tanke på framgångsgraden i mitt letande var det underligt att jag såg utsidan på den här boken i en gammal Amelia och beställde den illakvickt från bokbörsen utan att ens veta vad den handlade om. Det var inte förrän betalningen var gjord som jag läste om boken på Ad Libris...

"Lyckan, kärleken och meningen med livet" handlar om Liz (författarinnan själv) som i spillrorna av en plågsam skilsmässa och ett ännu värre uppbrott från en passionerad kärleksaffär ger sig ut på en långresa för att finna sig själv. I Italien lär hon sig Italienska och konsten att njuta av livet, i Indien lär hon sig att meditera och att vara ett med Gud och i Indonesien söker hon finna balans.

De tre delarna i boken är verkligen olika varandra. I Italiendelen plågades jag av uppräknandet av otaliga suckulenta maträtter (bl.a. en ingående beskrivning av den bästa pizzan i Neapel) som jag aldrig längre får äta (pizza från Neapel ingår oftast inte i kategorin raw food). Men jag lät mig även roas av möten med diverse italienare, som Luca Spagghetti (jo, det är ett riktigt namn) och hans vänner som efter en Lazioförlust icke begav sig till puben för att supa bort sina sorger utan till ett nattöppet bageri där även andra supportrar dränkte sig i krämiga bakelser.

I en diskussion om konsten att njuta synar Elizabeth Gilbert den amerikanska (och enl. mig rentav västerländska) kommersialiserade njutningen. Så mycket reklam som spelar på vad man förtjänar ( en Bud, en mascara, en bit choklad, en Magnum... unna dig för fan du som sliter hela dan) och det går hem. Men i Italien vet alla att de förtjänar en paus och unnar sig redan utan att behöva kommersialisera det. Det är en intressant tanke. Den enda reklamfilmen jag minns från min tid i Italien var en man som i många korta klipp skulle kyssa en kvinna (d.v.s. 20 olika kvinnor) och sedan, i lika många klipp blev örfilad av dessa kvinnor och sist bildörren som smällde. Reklamen var för en bil. Spelade på den italienske mannens identitet som Casanova. Här behövs inte kommersialismen så mycket för man kan behandla kvinnor som tillhörigheter. Eller?

I Indien plågas Liz till början av bristande självdisciplin och av att hon aldrig blir vän med sitt tankeflöde och därför aldrig kan stoppa det. Jag läste den delen mer som en personligt författad självhjälpsbok med lite intressanta fakta om meditationstekniker och diverse guruer. Och Gud vad jag längtade till ett Ashram ett tag...

På Bali är humorn tillbaka i berättelsen och läsaren får en lektion i Balinesisk kultur och historia samtidigt som hon till exempel låter den brasilianska Armenia berätta varför hon aldrig lämnar hemmet utan lite ögonpenna och något guldarmband om hon så ska fredsmäkla i djungeln. Här träffar Liz underbara människor som får henne att hitta tillbaka till lättheten i livet efter den tunga Indien-resan.

Det var en njutning att läsa Elizabeth Gilbert men dessvärre var det inte alls någon chic lit. Det var en djupsinnig bok med en hel del humor som lämnade mig med många tankar (tyvärr, alltid dessa tankar) och en stor längtan efter att äntligen få ge mig iväg igen nu när jag varit fast bosatt i Stockholm i nästan två år.

Inte bara livshets och jakt på fritid...

Nej! Det är inte bara fel att vara hotelldirektör. Till exempel får jag strax dyka ner i nytvättade och... nypressade vita lakan! Jag kan närhelst jag anser att våra lakan bör bytas ta med dom till hotellet, kasta ner dom i en gul tvättpåse som skickas till tvätteriet och ta ett par nya lakan med mig hem. Fantastique! Sån service tvivlar jag över att jag kommer att få när vi slutar, även om vi då flyttar in hos min mamma (som inte är som andra mammor...)

Enda nackdelen är att jobbets hets ofta får en att glömma att ta med sig de rena nypressade hem när man lämnat de smutsiga. Så får man ligga i sin dubbelsäng på ihoppusslade 90-lakan av blandad kvalité ibland med stora revor i flera nätter tills man kommer ihåg att ta med sig. Eller ännu värre, när man kommer hem klockan nio och bara vill krypa ner i sängen, för man har jobbat sedan sju, och upptäcker den nakna sängen, då kryper man ner utan någonting för man pallar inte bädda om det bara ska vara med skarvande lakan ändå och känner de sträva syntetiska lågpristäckena från Ikea mot sina torra hälar resten av natten. Mmmm...

En annan fördel är när man blir inbjuden till den ekologiska leverantörens invigning av utbyggnaden på deras lokaler. Smutta på Améläsk, Saltå Kvarn-juice och äta bulgursallad och rotfruktssoppa med persiljeolja. Dottern lyckades charma till sig en Billinge ostfilé, en jordgubbs-Afil, en saltåkvarnjuice och en burk honungsbadande valnötter! Alldeles gratis! Skitmysigt. Tack Altgrönt.

Renstiernas ägare P och på sätt och vis vår chef (fastän han inte bestämmer så mycket) vandrade bland stånden som en liten skolpojke och pratade länge och väl med alla... han som tjatar på oss om att "... de når inte hela vägen fram..." för att Altgrönt inte driver sina lastbilar grönt och därför anser att det är bättre att köpa Lidl till frukostbuffén. Inte nu inte. Vid Four o'clock's tebord stod han storögd och plockade. En av varje sort skulle han ha som han kunde pröva hemma. Med ett stort leende öppnade han surdegsmackan med syrade grönisar vi blev bjudna på, frågade efter recept och köpte Carola Magnussons nya Eko-kokbok på plats men vågade inte be henne att signera den. Och plockade broschyrer gjorde han. P älskar broschyrer.

Det var knappt så att han hörde oss när vi, sura, glädjeförstörande ekomedvetna ungdomar mumlade något om ironin i att så mycket engångsglas, -skedar och -talrikar som gick åt på en ekomatsprövning utan att ens sorteras efteråt.

Jag hade nog fel om mig själv. Visst är jag fortfarande ett stort neggo! Men jag försöker bättra mig i alla fall. Läs morgondagens blogginlägg. Då ska jag recensera en bok. Den tyckte jag om...

Mardrömmar och Ite missar i kommunikationen

Igår var en dag som fullständigt förstördes av natten som föregick den. Jag hade drömt om en kollo-vistelse på Hawai där presidenten var kanibal men han skulle låta oss leva om vi betalade hyran i tid (på sekunden då, inte på dagen). Vi skulle sova skift och trycka på en knapp så fort vi såg att hyran kommit in. Det värsta var att jag inte fick plats i huset utan var tvungen att sova på verandan. Och så hans hövdingsvrål, likt en Indianchef "haiahuma-haiahuma". Jag vaknade för att gå upp och tömma blåsan som bebisen sparkar på under natten. Men jag vågade inte gå upp. Jag hörde hövdingvrålet, såg sovrumsdörren, undrade om vi kommit ihåg att låsa, tänkte, gud, min dotter är där ute, är det inte meningen att jag ska skydda henne? Låg kvar. Väckte mannen, bad honom att ta på mig i förhopning om att det skulle få tillbaka mig till verkligheten. Det hjälpte inte. Jag tvingade iväg mig till toaletten haiahuma haiahuma, kontrollerade dörren och hoppade tillbaka ner i sängen. Haiahuma haiahuma. Det hade gått över fem minuter och rädslan var kvar.

Jag var på skitdåligt humör hela dagen.

En av våra nya anställda blev sjuk i förrgår och vi fick reda på att hon inte skulle jobba eftermiddagspasset igår klockan elva på dagen (en och en halv timma innan passet börjar). Naturligtvis trodde hon att vi redan förstått det, men det blev lite komplicerat, vi trodde att hon ändå skulle jobba medan hon trodde att vi skulle ta hennes pass och stannade hemma. Jag sa i alla fall åt henne att vila och att jag kunde ta hennes morgonpass idag. Så nu sitter jag på jobbet, det gör hon också. Idag hade hon trott att vi inte skulle ta hennes pass så hon gick till jobbet.

Snopet värre.

Nyfeminism och Manlighet på 50-talet

Häromdagen var lugna favoriter i bakgrunden i bilen och Marvin Gaye sjöng ...this is a man's world... och radiokommentatorn efteråt: "Ja, och så var det ju kanske på 50-talet, nu är det ju mest tjejer som bestämmer..."

Ursäkta?

Är det så det låter nu när 2000-talets tuffaste feministiska debatter har lagt sig? Tjejerna bestämmer? Vem är tjejerna? Är det mina småsystrar som bestämmer? De som redan då de var tolv sminkade sig som bratzdockor och klädde sig som om tyg faktiskt brände hål på deras hud och de var tvungna att ha ett minimum för att bli socialt accepterade? För tjejer betyder väl inte kvinnor och vi vet ju att kvinnorna inte bestämmer. Han måste mena att tjejerna bestämmer för att det är dom som har den så kallade konsumtionsmakten. Det är dom som i sina desperata försök att bli älskade, bekräftade, jämförda med andra, i sin strävan efter att finna sig själva i det hela ständigt byter garderob och lägger mascara efter mascara i en stor hög ovanför den stängda matteboken. Det är dom som står för hälften av den ständigt ökade tillväxten och tillväxt är väl bra. Eller? Jo, det måste helt enkelt vara detta han grundade sig på när han uttalade sig om den nya maktordningen.

Hur har vi hamnat här?

Igår, efter många om och men, kom mannen och jag iväg på bio och såg "Revoutionary Road". Mycket efterlängtat. En film om konformismens lockelser och den parallella längtan efter att vara speciell. Men också en film om manlighet, om Frank Wheeler, en man som inte kommit lika långt i sökandet efter sin idetitet som sin fru. En man som likt tonårssystrarna sålt sin kropp för att bli älskad, bekräftad och till slut säljer sin själ för att han blir jämförd med andra, för att en man av högre rang ser hans potential. Men han kan inte samtidigt vinna skattning för sin offentliga manlighet OCH behålla känslan över att vara en riktig man i sitt eget hem. För April, hans fru, kämpar tappert för det äkta inom honom, det som han, om inte omvärlden hade blandat sig i, hade förstått gjorde honom till något större än bara en man; en människa. Hon använder hans språk för att försöka få honom att vända tillbaka till sanningen men när löftet om den högre offentliga manligheten blir för starkt brister hon itu och lyckas inte erbjuda samma kortsiktiga belöning. Det enda hon har att erbjuda är den själ han redan tagit avstånd ifrån när han bestämde sig för att sälja den.

Människors strävan efter att få vara "man" eller "tjej" kommer aldrig att kunna tillfredställas eftersom den är baserad på en yttre bedömning. Man kan agera hur mycket man eler kvinna man vill men i slutändan har man misslyckats om inte alla faller för illusionen. Och det kommer aldrig att finnas endast en manlighet/ kvinnlighet och därför kommer de som inriktar sig på en enda bana känna sig otillräckliga.

Frank Wheeler, April Wheeler, systrarna och alla vi andra skulle vara lyckliga om vi snarare lät våra inre kompass styra oss. Dessutom skulle hierarkier falla, maktstrukturer sakta suddas ut i kanterna, för makten över andra skulle inte längre vara intressant för den egna självuppskattningen.

Kanske?

Revolutionnary road var en otroligt bra film, mycket litterär. Den talade till oss. Det är vi som precis ska bryta upp från vårt nuvarande liv eftersom det kväver oss. Det är vi som ryter till varandra utan att egentligen mena någonting (mest jag kanske). Det är vi som kommer att bli så lyckliga nu när vi ska flytta till Paris (eller rättare sagt Malmö) och inte jobba sönder våra liv.

Hoppas vi lyckas bättre än Wheelers...

Noteringar

Käre Obama,
Bygg tåg genom USA också, det borde sporra ekonomin.

Inatt drömde jag att jag var otrogen med John Cleese och låg och sa "yeeeesss..." och " I know.... yes I know..." i äkta Cibyl Fawlty-stil under tiden. Vaknade med ångest. Ringde mannen och bad om ursäkt. Kändes bra igen.

Dottern sov i garderoben inatt. Tror att det påminner henne om våra trångbodda första år tillsammans.

Vår resa till Norrköping gick bra. Genom dimman fick jag se mannens lägenheter under studietiden, fotoalbum bläddrades igenom där barbystade ynglingar bakade ihop och brottades. En grönsakssvarv inhandlades. På söndagsmorgonen vaknade entreprenören inom mig redan vid halv åtta tiden och jag hade svårt att tysta henne vid frukostbordet. När mitt budskap om tystnad och sinnesfrid gick fram blev jag alldeles tom, entreprenören höjde på ögonbrynen och sa "jasså minsann duger inte jag längre?" och tog sina bästa vänner passionen, entusiasmen och lyckan med sig i nån djup grotta någonstans där jag inte kunde hitta dom. Vi promenerade Norrköping runt, sedan åkte vi hem. I bilen undrade mannen sårat om jag inte var så intresserad. Jag skyllde på att jag fått ont i öronen av vinden, att jag var gravid och trött och sen kände jag mig som en idiot under resten av resan.

Inköp av grönsakssvarv lyckat. Middag igår: "nudelsoppa" (buljong med knappt kokta långa strimlor morot och rättika).

Visst klarar vi av att bo på 25 kvadrat hemma hos min mamma. Bara vi installerar en loftsäng och dottern har eget rum. Vi säljer allt vi har och köper några spånplattor. Hade aldrik kunnat ana att det skulle gå så snabbt att bända loss när man väl lyckats få grepp mellan sig själv och sina materiala tillgångar.

Uppdrag hemmefru klart för idag. Två timmar tog det att städa klart.

Likheter hos fiender

Jag som skulle påbörja min självvalda karriär som hemmafru idag. Jag har kommit att acceptera mina nerv-i-kläm- och foglossningsrelaterade begränsningar och har tvingats inse att jag inte KAN jobba längre. En halvtimme vid datorn så måste jag lägga mig ner och vila. Att lämna eller hämta dottern från skolan på Östermalm; otroligt obehagligt, särskilt när det är isigt ute och man måste kämpa mest hela tiden med att hålla bäckenet ihop. När man halkar är det inte kul. Så för att stilla mitt dåliga samvete bestämde jag mig för att "ta hand om allt det där hemma". Alltså underlätta för mannen. Gå upp samtidigt som dom, lägga fram kläder till dottern, laga frukost och göra mellanmål och pussa dom i dörren. Sen: städa och bädda och vädra och diska. Resten av tiden får ag skriva, rita och ta hand om lilla nollan i magen genom att vila. Och förstås: planera läckra veckomenyer med raw food så att vi äntligen kan må så bra som vi en gång gjorde.

Det gick bra igår. Blev taggad av "Supercharge me" och gjorde rå tomatsoppa til middag samt blötla allt inför morgondagen så jag kunde göra sushi till lunch. Sen blev det på något sätt så att jag sitter här ändå. I receptionen och väntar på incheckningar. Karriärkvinnan inom mig jublar (finns hon verkligen kvar?). Hemmafrun gråter.

Det var inte så längesedan jag var genusstudent och ensamstående mamma, likaså agnostiker av första rang. Jag var stark anhängare av postmodernistiskt tänkande och tyckte om att dekonstruera varje samhällsfenomen tills dess att man inte längre kunde se vad "sanningen" var. "Manligt" och "kvinnligt", hetero, bi, homo, trans, kulturrelativismens värsta fiende, det var jag det.

Kanske har inte mycket förändrats på det planet. Jag tror fortfarande att identiteter konstrueras i allra högsta grad. Men en sak har förändrats i mitt liv.

Mitt postmodernistiska tänkande har smittat andra delar av mig och min sanning. En stor del har med tro att göra. Den sköra ateist som en gång bodde inom mig finns inte kvar. Jag har analyserat mig själv sönder och samman och insett att avsaknaden av Gud (eller kanske snarare "universum") är för mig en kostruktion. Uppbyggd av en ateistisk släkt och stöttad av ett ateistiskt samhälle. Tron på naturvetenskapen som det ända rätta, tanken att det osm inte går att förklara med vetenskapliga mått endast kan härledas till slumpen. En kvinna som känner närvaron av sin morfar i stunden som han drar sitt sista andetag på andra sidan jordklotet är inte bara en slump utan rena rama påhittet.

Ett annat område har med hälsa att göra. Efter både egna och andra människors erfarenheter av den svenska vården har jag tvingats sträcka mig utöver den västerländska synen. Här drabbas man utöver långa väntetider, av en epidemi av svar som: "ja, det är inget fel med dig egentligen, det är bara stress" och efterföljande recept på lugnande piller eller andra som visserligen får en diagnos, ett recept på medecin och lite tips på hur man ska röra sig, men fortfarande utan att titta på personen i frågas livshållning för övrigt. Med alla gifter som finns i vår mat och all mat som vi äter som ÄR gift (socker, kaffe, vitt mjöl o.s.v.) är det väl inte konstigt om dessa har effekt på det allmänna välbefinnandet.

Samtidigt som den postmodernistiska skolan inom samhällsvetenskapen till viss del klänger sig fast vid den positivism som den säger sig bekämpa genom en fortsatt tro på "vetenskapen", har den new age-iga inriktningen på mitt liv kantats av svårigheter vad gäller min feministiska tro. Ständigt talas det här om manligt och kvinnligt och den holistiska mödravården är faktiskt ganska heteronormativ. Visst det är människor som vill väl, alla ska känna sig välkomna, ingen ska känna sig diskriminerad.

Men varför finns ingen naturlig länk mellan postmodernismen och new age-rörelsen (genom raw food-rörelsen) redan? Varför verkar de ljusår från varandra trots att de verkar varandra så nära?

Smaskens på rester

Så var det första personalmötet över. Personalteam 2009- de som ska ta över efter oss. De som vi ska modellera till att bli såna som oss, till att bli bättre än oss. Ett gäng såna som oss fast som tar raster, lediga dagar, äter när de kan (och känner sig hungriga). Ett gäng som ställer upp för varandra och som ser när någon arbetar för mycket. Ett gäng som tar ansvar för hotellet men också för varandra.

Detta är det som är kvar av oss: en man som slår i väggar tidigt på morgonen och gnyr för att han glömt hälla av vattnet på det groddade bovetet. En kvinna som sjunker ihop till en skamboll för att hon inte kan arbeta ihjäl sig längre när hennes gravida kropp säger ifrån. En dotter som när hon blir arg håller tyst och ritar teckningar: ordet Hotell förkryssat och så bredvid ett åskmoln och regn.

Men det finns också andra rester. Rester från den tid då jag och mannen var oerhört lyckliga och tyckte att allting gick precis så som vi ville att det skulle gå. En tid då Bonniers trodde att jag hade potential, en tid då vi fick förstahandskontrakt på en trea i Stockholm utan att nästan försöka, då vi fick ta över ett hotell utan några som helst ekonomiska insatser, ett hotell som redan verkade fungera, med massvis gäster, en mysig frukostbuffé och ett enormt potential. En tid då vi för varje dag förundrades över vår förmåga att leva tillsammans, jobba tillsammans, sova tillsammans och ändå älska varandra mer för varje skavank vi avslöjade, och varje ny fis vi släppte inför varandra.

Nu när Personalteam 2009 tar över kommer vi att få tid att upptäcka dessa rester. I en del av min hjärna sitter kreativiteten och passionen kvar och den väntar endast på att bli frisläppt. Då kan jag börja rita, skriva, sticka igen. Och mannen har sitt engagemang och sin vetgirighet och snart kommer han att kunna bada i språklektioner och miljögrupper. Tillsammans kanske vi startar en bokklubb varannan torsdag. Tilsammans kanske vi tar barnen på kasperteater eller tisdagssagor på bilioteket. Tillsammans kan vi laga gourmetmiddag på dessa rester och servera resten av världen med. Snart... men inte riktigt än. Ett tag till får vi nöja oss med några smulor i väntan på ångkokt sparris med murkelsås, rå lasagne med pinjenötter och tigertomater och kokossorbet med havtornscoulis och terrine på färsk mynta.

Leva vidare?

Nu har jag lagt in alla utsorterade böcker på bokbörsen. 513 annonser har jag nu. Så har jag ju redan sålt typ 50 böcker. Här är länken: http://www.bokborsen.se/minsida_nytt.php?sellerid=876171.

Sen ska vi tvätta alla kläder och lägga in alla prylar på tradera. En loppisrunda blir det förhoppningsvis snart.

Jag och min föredetta granne nu bloggkollega ordfarande har samlat på oss under årens lopp. Vi hakade på alla bokklubbars erbjudanden och jag räknade och jämförde hur många böcker vi hade. Så fort vi kom hem till varandra, efter den sedvanliga kramen och kärleksfulla leenden, strosade vi vidare till bokhyllan där våra blickar vandrade i flera minuter innan vi kunde sätta oss ner och börja fika. Stolta bokfetischister, hon var den ända jag kände utöver min far som också luktade i boken innan hon bestämde sig för vad hon tyckte.

Nu har även hon lagt upp en sida. Sorgligt är det men ändå inte, en triumf över den sista gnuttan överdriven konsumtion som jag vältrat mig i. Från och med nu blir det bibliotek. Inköp av böcker kommer att göras på antikvariat, bokbörsen, blocket eller tradera och inköpen kommer att styras av en enda fråga: kommer detta att vara nästa bok jag läser. Annars är det lätt att tänka 20 böcker framåt.

Och gud vad vår flytt till Malmö kommer att vara så mycket enklare än alla de andra flyttar.

Glädje, kärlek, hopp och tilltro till mänskligheten

"Du har plats 294 i kön, det är 66 minuters väntetid" säger en trevlig rikssvensk automatröst när jag ringer försäkringskassan. Jag lägger på. I ett sånt här läge skulle det vara lätt att ösa spyor över Sveriges sociala skyddsnät och passa på att ge trafikpolisen en känga eftersom de valde att bötfälla oss (med 900 spänn!) när mannen hämtade mig eftersom jag trodde att jag var på väg att föda barn och felparkerade tre minuter .

Men det ska jag inte.

Jag ska se det positiva. Jag ska hitta kärleken. Hoppet. Mänsklighetens Framsteg.

Så därför gör jag som alla andra gör. Jag sätter min tilltro till Barack. Och börjar min dag med femton käre Barry och fem snälla Obama.

Käre Barry Obama,

Låt världen förstå att sjukdom inte endast orsakas av dåliga gener utan oftast får draghjälp av en dålig livsstil (övergödning/ undergödning o.s.v.),

Kära Barry,
Visa oss vad ett solidariskt, medkännande samhälle är:
- Nöj dig inte med att just du blivit president som bevis på att rasismen är död
- Berätta för alla att kvinnor är lika bra som män och män är lika bra som kvinnor
- Få människor att sluta bli provocerade av andras lycka och kärlek
- Låt alla se kärleken istället
- Tvinga inte människor in i utbrändhet för att de ska kunna betala hyran i tid
- Ljug inte för ditt folk med löftet om att konsumtion kommer att göra dem lyckliga
- Ljug inte för världen med löftet om att ständigt ökad global tillväxt är svaret på alla problem
- Se till att alla de där E-ämnena kollas upp och förbjud de som sabbar våra kroppar (eller för all del tvinga alla jordbrukare till ekologisk odling rakt av)
- Fall inte för frestelsen att ge General Motors en massa stålar för att rädda jobben, skapa nya jobb genom att sätta igång vanliga bilars förvandling till elbilar istället
- Förlöjliga och oskadliggör "girls gone wild" så att inga längre vill titta och inga längre vill ställa upp
- Straffa inte människor som studerar för att anpassa sig till samhället genom att göra det svårt för dem att få jobb och sedan skuldsätta dem för livet. Såg åt CSN att 13000 om året är svårt för en egenföretagare att skrapa ihop särskilt om endast 2000 dras av från den faktiska skulden i slutet av året och resten bara är räntebetalningar.
- Fixa fred på jorden.
- Få SJ att fatta att det inte är läge. Det är viktigare att uppmuntra tågresandet än att skinna vanliga dödliga på pengar
- Be min man miljövetaren att släcka efter sig när han lämnar ett rum
- Se till att vårt raw food café blir en succé

Snälla Obama:
Stirra dig inte blind på konventioner, tänk på allt du vet, håll ryggen rak och se snygg ut när du håller dina tal. Prisa konsten och kärleken, älska människan, vörda naturen.
Ge oss global medborgarlön och lär oss att odla vår egen mat. Jag lovar att bjuda dig på middag redan första skörden.

(Och snälla: skrota Air Force One och ta tåget)

Din tillgivna.

Stockholms tunnelbana

Så var det dags att ställa bilen (även om den drivs med biogas) och investera i ett nytt SL-kort. För en tiondels lön (eller i mitt fall snarare en fjärdedels) kan man få njuta av att på miljövänligt sätt ta sig fram och tillbaka till jobb och skola i Stockholms angenäma tåg och tunnelanor. För dottern kostar detta privilegium endast halva barnbidraget eftersom Stockholm stad inte sponsrar Waldorf-ungar med transporten. Trots politisk färg anser Stockholm att om man valt något annat för sitt barn än det som är närmst (eller inte vetat vad man skulle välja i väntan på en bostad) ska man även stå för alla kostnader själv.

Så jag strosade iväg imorse med dottern i armkrok. Gick långsamt som en handikappad anka för att undvika att känna av mina slitskador. Det var inte varmt ute precis. Saltsjöbanan var redan full och ingen av de som sitter på de uppfällbara stolarna i mitten ställde sig upp för att låta de senkommande passagerarna av lägre klass (vi från Fisksätra) andas lite grann. Jag och dottern ställde oss emellan två sitt-bås. Jag putade med magen till ingen nytta. Dottern som for runt som en flipperboll när tåget hoppade fram sa "Jag vill sitta" till ingen nytta. Jag lutade mig mot en lutbar yta och på så sätt berörde jag någon som satt och läste tidningen. Jag förberedde mitt försvarstal "Förlåt mig" skulle jag säga "om jag är åtta månader gravid, har foglossning och en nerv i kläm men att jag när jag står och försöker må aningen bättre genom att luta mig mot en pelare, råkar störa dig i ditt läsande." Kanske hade jag fortsatt "Det är klart att om du kommer från Saltsjöbaden så är du ju uppenbarligen lite viktigare än lilla mig och jag förstår om du måste få läsa dina nyheter i fred, utan någon hormonig miljonprojektsmamma med oborstat hår dregglandes över din axel."

Under resans gång, fram och tillbaka till skolan och jobb förberedda jag ungefär sju likadana försvarstal. För 690 kronor i månaden får man nämligen privilegiet att känna det riktiga Stockholm, det Stockholm där var och en lever sitt liv och alla runt omkring är störningsmoment. Oönskade stadskamrater som på något sätt måste vara sämre, man ska bara komma på vad det är som gör att de är det.

SL - because you're so not worthy.

Bekännelse

Ja! Jag är en tvättäkta New Age mum. Jag klär mig i koftor från Indiska, bär ett brunt indianpärlshalsband med ett hänge i mörk trä från Senegal och jag klarar inte av att gå över till linser mer än några dagar. Ja, jag lär min dotter vikten av att bry sig om naturen och att utöva yoga. Ja, jag tvingar in henne i ett annorlundaskap med mina tankar och ideal och kanske gör jag det svårt för henne därigenom.

Man får inte hjärntvätta sina barn. Särskilt inte om hjärntvätten går emot allt vad de andra barn får "lära sig". Min dotter till exempel äter inte socker. Hon tror att det är dåligt för hälsan. Och det skulle man kunna säga är emot vad andra barn får lära sig. För vem bryr sig om det stora hotet om hål i tänderna när man är sju år gammal?

Det började med en utmaning. Hon skulle få 250 kronor om hon klarade av att låta bli socker fram till jul. Det var stundtals svårt, hon uttryckte frustration, hennes kusin fick glassbåtar och pepparkakor, hennes klasskamrater klämde i sig muffins på avslutningsfesten, julen närmade sig med stora knäck. och ischokladdoftande steg. Hon funderade ibland på att hoppa av och bad mig att göra ett undantag. Jag sa att hon fick hoppa av om hon ville men att dealen då var bruten. Hon valde att följa pengarna och hon klarade det.

Sedan besökte hon sin far på Island och blev övergödd på nytt. Kolayoghurt med chokladpuffar till frukost, skuffakaka (chokladkaka med chokladöverdrag och kokosflingor) efter varje mål och mat med mer tillsatser är naturliga ingredienser.

När hon kom hem sa hon: "Nu har jag slutat med socker!" Och mycket riktigt, det spelar ingen roll hur många fikalängder som serveras på släktkalas eller fredagsgodisskålar hennes kompisar ställer fram. Hon tittar inte ens på det.

Detta är ett resultat av min hjärntvätt. Är det synd om henne? Kommer hon att bli socialt utstött? Kommer det att komma en backlash i tonåren där hon proppar sig full, går upp 20 kilo och får Diabetes typ 2? Eller kan det möjligtvis vara så att jag gör henne en tjänst?

Hon har redan bestämt sig för att snart sluta med vitt mjöl.