Bokrecension: "Lyckan, kärleken och meningen med livet"

Jag har länge försökt hitta någon slags chic lit som skulle kunna tillfredsställa mina behov av ytlighet samtidigt som den fick mig att skratta och inte rysa till av clichéfeber och psykologiska felsteg. Dom finns, jag lovar. Jag har läst några. Men med tanke på framgångsgraden i mitt letande var det underligt att jag såg utsidan på den här boken i en gammal Amelia och beställde den illakvickt från bokbörsen utan att ens veta vad den handlade om. Det var inte förrän betalningen var gjord som jag läste om boken på Ad Libris...

"Lyckan, kärleken och meningen med livet" handlar om Liz (författarinnan själv) som i spillrorna av en plågsam skilsmässa och ett ännu värre uppbrott från en passionerad kärleksaffär ger sig ut på en långresa för att finna sig själv. I Italien lär hon sig Italienska och konsten att njuta av livet, i Indien lär hon sig att meditera och att vara ett med Gud och i Indonesien söker hon finna balans.

De tre delarna i boken är verkligen olika varandra. I Italiendelen plågades jag av uppräknandet av otaliga suckulenta maträtter (bl.a. en ingående beskrivning av den bästa pizzan i Neapel) som jag aldrig längre får äta (pizza från Neapel ingår oftast inte i kategorin raw food). Men jag lät mig även roas av möten med diverse italienare, som Luca Spagghetti (jo, det är ett riktigt namn) och hans vänner som efter en Lazioförlust icke begav sig till puben för att supa bort sina sorger utan till ett nattöppet bageri där även andra supportrar dränkte sig i krämiga bakelser.

I en diskussion om konsten att njuta synar Elizabeth Gilbert den amerikanska (och enl. mig rentav västerländska) kommersialiserade njutningen. Så mycket reklam som spelar på vad man förtjänar ( en Bud, en mascara, en bit choklad, en Magnum... unna dig för fan du som sliter hela dan) och det går hem. Men i Italien vet alla att de förtjänar en paus och unnar sig redan utan att behöva kommersialisera det. Det är en intressant tanke. Den enda reklamfilmen jag minns från min tid i Italien var en man som i många korta klipp skulle kyssa en kvinna (d.v.s. 20 olika kvinnor) och sedan, i lika många klipp blev örfilad av dessa kvinnor och sist bildörren som smällde. Reklamen var för en bil. Spelade på den italienske mannens identitet som Casanova. Här behövs inte kommersialismen så mycket för man kan behandla kvinnor som tillhörigheter. Eller?

I Indien plågas Liz till början av bristande självdisciplin och av att hon aldrig blir vän med sitt tankeflöde och därför aldrig kan stoppa det. Jag läste den delen mer som en personligt författad självhjälpsbok med lite intressanta fakta om meditationstekniker och diverse guruer. Och Gud vad jag längtade till ett Ashram ett tag...

På Bali är humorn tillbaka i berättelsen och läsaren får en lektion i Balinesisk kultur och historia samtidigt som hon till exempel låter den brasilianska Armenia berätta varför hon aldrig lämnar hemmet utan lite ögonpenna och något guldarmband om hon så ska fredsmäkla i djungeln. Här träffar Liz underbara människor som får henne att hitta tillbaka till lättheten i livet efter den tunga Indien-resan.

Det var en njutning att läsa Elizabeth Gilbert men dessvärre var det inte alls någon chic lit. Det var en djupsinnig bok med en hel del humor som lämnade mig med många tankar (tyvärr, alltid dessa tankar) och en stor längtan efter att äntligen få ge mig iväg igen nu när jag varit fast bosatt i Stockholm i nästan två år.