Comeback ifrån lugnets vrå

Så nu är man hemma från Skåne men det känns inte som hemma. Det är för laddat här, alldeles för mycket ligger i väggarna. Alla tankar om att vara fast i en okontrollerbar virvelvind av jobb och självförnekelse. Alla oförtjänta irriterade skrik och alla tår som slagits i sängkanten.

Alla desperata försök att ta itu med livet (feng shui-kartan över lägenheten, rikedomshörnan ornerat med flytljus och ett oupphängt litet skåp med en pengapung och en bild på en tvättbjörn, Anthony Robbins positiva frågor upphängda på min sida sängen tillsammans med ett kort på en ängel, guiden över den perfekta raw food-kosten upptejpad på en köksskåpsdörr). De sitter kvar här och där i lägenheten som en påminnelse om alla projekt man misslyckats med (det mest skrämmande exemplet är nog den sida i min pocket shop-anteckningsbok där jag i september förrförra året varje dag försökte affirmera mig till mina mål "Jag är gravid" står det tio gånger för varje dag jag höll på. Lite Jack Nicholson-varning. Och inte hjälpte det heller) . Och ändå vill man inte ta bort dessa små hån för samtidigt utgör de en riktlinje, ett mål att uppnå sen, i vårt riktiga liv. När vi inte längre är fångna i vår egen livssituation.

Tjat tjat... När kommer detta att ske då?

Kanske redan om tre-fyra veckor när vår prematur-Vilgot kommer och berikar våra liv. Då vi kommer att sluta jobba och ägna oss åt varandra. Jag, dottern, mannen och den nye. Kanske kommer dessa månader att räcka för att få lägenheten (och för all del hela Stockholm) att laddas ur och sedan laddas om med kärlek, sinnesfrid, hälsosam kost och motion och promenader i Nackareservatet.

Men kanske blir det svårt och då får vi vänta tills vi kommer till Skåne, bor för en väldigt billig peng i ett rum hos morsan, jobbar någon dag då och då men satsar på att inte spendera så att vi slipper tjäna så mycket. Ägnar oss åt konsten, litteraturen och åt oss själva. Så mycket vi kan få skrivet, så många serier vi kan få ritade, så många Klimax-aktioner vi kan delta i...

Fast först måste jag lära mig att leva nu, och det hoppas jag kunna göra snart :-)