Likheter hos fiender

Jag som skulle påbörja min självvalda karriär som hemmafru idag. Jag har kommit att acceptera mina nerv-i-kläm- och foglossningsrelaterade begränsningar och har tvingats inse att jag inte KAN jobba längre. En halvtimme vid datorn så måste jag lägga mig ner och vila. Att lämna eller hämta dottern från skolan på Östermalm; otroligt obehagligt, särskilt när det är isigt ute och man måste kämpa mest hela tiden med att hålla bäckenet ihop. När man halkar är det inte kul. Så för att stilla mitt dåliga samvete bestämde jag mig för att "ta hand om allt det där hemma". Alltså underlätta för mannen. Gå upp samtidigt som dom, lägga fram kläder till dottern, laga frukost och göra mellanmål och pussa dom i dörren. Sen: städa och bädda och vädra och diska. Resten av tiden får ag skriva, rita och ta hand om lilla nollan i magen genom att vila. Och förstås: planera läckra veckomenyer med raw food så att vi äntligen kan må så bra som vi en gång gjorde.

Det gick bra igår. Blev taggad av "Supercharge me" och gjorde rå tomatsoppa til middag samt blötla allt inför morgondagen så jag kunde göra sushi till lunch. Sen blev det på något sätt så att jag sitter här ändå. I receptionen och väntar på incheckningar. Karriärkvinnan inom mig jublar (finns hon verkligen kvar?). Hemmafrun gråter.

Det var inte så längesedan jag var genusstudent och ensamstående mamma, likaså agnostiker av första rang. Jag var stark anhängare av postmodernistiskt tänkande och tyckte om att dekonstruera varje samhällsfenomen tills dess att man inte längre kunde se vad "sanningen" var. "Manligt" och "kvinnligt", hetero, bi, homo, trans, kulturrelativismens värsta fiende, det var jag det.

Kanske har inte mycket förändrats på det planet. Jag tror fortfarande att identiteter konstrueras i allra högsta grad. Men en sak har förändrats i mitt liv.

Mitt postmodernistiska tänkande har smittat andra delar av mig och min sanning. En stor del har med tro att göra. Den sköra ateist som en gång bodde inom mig finns inte kvar. Jag har analyserat mig själv sönder och samman och insett att avsaknaden av Gud (eller kanske snarare "universum") är för mig en kostruktion. Uppbyggd av en ateistisk släkt och stöttad av ett ateistiskt samhälle. Tron på naturvetenskapen som det ända rätta, tanken att det osm inte går att förklara med vetenskapliga mått endast kan härledas till slumpen. En kvinna som känner närvaron av sin morfar i stunden som han drar sitt sista andetag på andra sidan jordklotet är inte bara en slump utan rena rama påhittet.

Ett annat område har med hälsa att göra. Efter både egna och andra människors erfarenheter av den svenska vården har jag tvingats sträcka mig utöver den västerländska synen. Här drabbas man utöver långa väntetider, av en epidemi av svar som: "ja, det är inget fel med dig egentligen, det är bara stress" och efterföljande recept på lugnande piller eller andra som visserligen får en diagnos, ett recept på medecin och lite tips på hur man ska röra sig, men fortfarande utan att titta på personen i frågas livshållning för övrigt. Med alla gifter som finns i vår mat och all mat som vi äter som ÄR gift (socker, kaffe, vitt mjöl o.s.v.) är det väl inte konstigt om dessa har effekt på det allmänna välbefinnandet.

Samtidigt som den postmodernistiska skolan inom samhällsvetenskapen till viss del klänger sig fast vid den positivism som den säger sig bekämpa genom en fortsatt tro på "vetenskapen", har den new age-iga inriktningen på mitt liv kantats av svårigheter vad gäller min feministiska tro. Ständigt talas det här om manligt och kvinnligt och den holistiska mödravården är faktiskt ganska heteronormativ. Visst det är människor som vill väl, alla ska känna sig välkomna, ingen ska känna sig diskriminerad.

Men varför finns ingen naturlig länk mellan postmodernismen och new age-rörelsen (genom raw food-rörelsen) redan? Varför verkar de ljusår från varandra trots att de verkar varandra så nära?