" I have met on the street a very poor man who was in love. His hat was old, his coat was out at the elbows, the water passed through his shoes, and the stars through his soul."
- Victor Hugo
I dessa bokreans dagar måste jag, trots våra försök till antikonsumism, göra er uppmärksamma på ett populärvetenskapligt mästerverk. John Robbins är son till den Robbins som figurerar i företaget Baskin & Robbins', USAs mest framgångsrika glassföretag. Men istället för att ta över sin fars imperium gick han den motsatta vägen och började studera kost och livsstil och medan farbror Baskins dog efter en hjärtinfarkt i tidig medelålder och hans far fick allt grövre hälsoproblem blev John supervegan och flyttade ut till en stuga på en ö där han och hans fru strävade efter att bli självförsörjande. De bor inte i stugan längre men i ett tre-gererationshushåll, d.v.s. tillsammans med parets 33-åriga son, deras sonhustru och dessas tvillingsöner (När sonhustrun en dag kommenterade hur mycket pengar hon och hennes man hade sparat på barnomsorg tack vare sina svärföräldrar, kommenterade de tillbaka "tänk på hur mycket pengar vi sparat på att slippa hyra in ett par barnbarn"). Det får vi veta i Robbins bok "Hälsans hemligheter".
Jag önskar att lösningen vi kommit fram till för i höst kan fungera, om inte lika optimalt, så åtminstone med samma kärlek och respekt Robbins tregenerationshushåll fungerar och att jag och min mor lyckas arbeta oss genom våra kommunikationsproblem (och om hon inte samarbetar hoppas jag att jag åtminstone kan ignorera det som vanligtvis gör mig upprörd och gå till källan, kärleken till min snälla, överambitiösa men kärleksfulla mor).
Vid en diskussion om detta berättade min far om sin kusin (som varken jag eller han egentligen känner). Hennes mamma blev änka och bodde ensam i ett hus hon inte kunde ta hand om, hon var handikappad och behövde hjälp. Kusinen hade ett litet hus på sin tomt och hon och mannen bestämde sig för att handikappsanpassa detta och låta mamman flytta in. Anpassningen kostade 100000 kronor. Mamman sålde sitt eget hus till underpris och flyttade in. Två dagar senare flyttade hon ut. Varför förtäljer inte historien. Men det måste ligga mycket ilska, smärta och besvikelse från båda dessa kvinnors håll för att mamman inte anser sig kunna bo kvar i längre än två dagar.
Det är lätt att skaka på huvudet åt detta, sucka och säga någonting om hur svårt det är med mänskliga relationer. Men behöver det vara så? I det fjärde kapitlet i boken får vi ta del av massvis med underbara anekdoter om kärlek. Jag satt och fällde tunga gravidtårar över historien om pojken som mirakulöst hade överlevt en genetisk sjukdom och bildat antibakterier mot denna. Nu hade hans lillasyster drabbats och det enda som kunde rädda henne var en blodtransfusion från sin bror. Doktorn förklarade det hela för pojken som sa endast med en anings tvekan "Jag gör det om det kan rädda Liza". Så kopplade de ihop de två barnen och efter ett kort ögonblick frågade pojken "Kommer jag att börja dö meddetsamma?". Han hade missuppfattat doktorn och trodde att han skulle behöva ge allt sitt blod åt sin syster.
Kärlek är banalt och vi skrattar åt oss själva och åt varandra när vi gråter framför Oprah Winfreys känsloladdade superamerikanska program där vi får se "generösa" västerlänningar åka till stora landet Afrika och ge pengar och hjälp åt de stackarna där borta. Men är vi så mycket bättre om vi inte gör det? Vad hjälper ett postkolonialistiskt perspektiv mer än den egna känslan att man minsann inte ser ner på någon? Och hur mycket mer spännande är man som person för att man har komplicerade förhållanden till människor i sin omgivning? Hur mycket krymper ens självvärde när man förlåter för lätt eller som min man alltid tänker på den andra människans känslor först istället för att bli arg vid en begången oförrätt?
"Hälsans hemligheter: så lever du ett långt och friskt liv" handlar inte endast om kärlek men jag tänker visa min kärlek och har beställt ett par stycken som jag ska låta cirkulera bland de jag gillar (och det är okej om någon jag inte gillar glor över deras axlar). Den kostar bara 69 spänn nu, så passa på. Tycker jag. fast se till att beställa miljöfrakt. Får man göra sån direktreklam i sin blogg?
Jag önskar att lösningen vi kommit fram till för i höst kan fungera, om inte lika optimalt, så åtminstone med samma kärlek och respekt Robbins tregenerationshushåll fungerar och att jag och min mor lyckas arbeta oss genom våra kommunikationsproblem (och om hon inte samarbetar hoppas jag att jag åtminstone kan ignorera det som vanligtvis gör mig upprörd och gå till källan, kärleken till min snälla, överambitiösa men kärleksfulla mor).
Vid en diskussion om detta berättade min far om sin kusin (som varken jag eller han egentligen känner). Hennes mamma blev änka och bodde ensam i ett hus hon inte kunde ta hand om, hon var handikappad och behövde hjälp. Kusinen hade ett litet hus på sin tomt och hon och mannen bestämde sig för att handikappsanpassa detta och låta mamman flytta in. Anpassningen kostade 100000 kronor. Mamman sålde sitt eget hus till underpris och flyttade in. Två dagar senare flyttade hon ut. Varför förtäljer inte historien. Men det måste ligga mycket ilska, smärta och besvikelse från båda dessa kvinnors håll för att mamman inte anser sig kunna bo kvar i längre än två dagar.
Det är lätt att skaka på huvudet åt detta, sucka och säga någonting om hur svårt det är med mänskliga relationer. Men behöver det vara så? I det fjärde kapitlet i boken får vi ta del av massvis med underbara anekdoter om kärlek. Jag satt och fällde tunga gravidtårar över historien om pojken som mirakulöst hade överlevt en genetisk sjukdom och bildat antibakterier mot denna. Nu hade hans lillasyster drabbats och det enda som kunde rädda henne var en blodtransfusion från sin bror. Doktorn förklarade det hela för pojken som sa endast med en anings tvekan "Jag gör det om det kan rädda Liza". Så kopplade de ihop de två barnen och efter ett kort ögonblick frågade pojken "Kommer jag att börja dö meddetsamma?". Han hade missuppfattat doktorn och trodde att han skulle behöva ge allt sitt blod åt sin syster.
Kärlek är banalt och vi skrattar åt oss själva och åt varandra när vi gråter framför Oprah Winfreys känsloladdade superamerikanska program där vi får se "generösa" västerlänningar åka till stora landet Afrika och ge pengar och hjälp åt de stackarna där borta. Men är vi så mycket bättre om vi inte gör det? Vad hjälper ett postkolonialistiskt perspektiv mer än den egna känslan att man minsann inte ser ner på någon? Och hur mycket mer spännande är man som person för att man har komplicerade förhållanden till människor i sin omgivning? Hur mycket krymper ens självvärde när man förlåter för lätt eller som min man alltid tänker på den andra människans känslor först istället för att bli arg vid en begången oförrätt?
"Hälsans hemligheter: så lever du ett långt och friskt liv" handlar inte endast om kärlek men jag tänker visa min kärlek och har beställt ett par stycken som jag ska låta cirkulera bland de jag gillar (och det är okej om någon jag inte gillar glor över deras axlar). Den kostar bara 69 spänn nu, så passa på. Tycker jag. fast se till att beställa miljöfrakt. Får man göra sån direktreklam i sin blogg?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar