Att få ett datum

Igår var vi på ultraljud och urologen glömde att dyka upp så det var bara hälften av vårat lilla team där. Plus en praktikant. Njurarna är varken större eller mindre än för tio dagar sedan. Det högra urinröret är lite vidgat. Så är det slut och vi ska hem. Tror jag. Men ultraljudsläkaren ringer den andre läkaren och med tre ord så har de bestämt.

"Om du följer med Maria, barnmorskan här, så ska vi se till att du får tid nästa fredag för igångsättning."

Shit! Det är alltså nu det ska ske. Jag ska föda barn om tio dagar? Jag kände för att gåta men visste inte riktigt varför. Jag var varken glad eller ledsen. Kanske var jag lättad över att slippa vänta.

Idag har varit den långsammaste dagen sedan någon gång under en sommar tidigt nittiotal när jag var elva-tolv-tretton, bodde hos pappa och han och hans dåvarande sambo jobbade på Malmös norra kyrkogård hela sommaren. De dagarna spenderade jag ensam med att kopiera artiklar från veckorevyn och klistra in i min dagbok, producera sexfantasier om Brian Adams och läsa någon bok då och då. Helst med lite snusk i. Idag har jag spenderat framför datorn i sökandet efter relevant utbildning, framför datorn då jag kollat på seven pounds och framför datorn på facebook.

För det visar sig att det inte alls är så att jag äntligen slipper vänta. Det är istället nu väntan börjar. Varje dag en dag mindre, varje timme känns dagen som att den aldrig ska ta slut.

För att göra det hela värre ringde de idag från Karolinska och sköt upp igångsättningen till på tisdagen den 24de mars. Fyra dagar längre väntan. (Fyra dagar innan min födelsedag. Inget bra läge för den. Alla kommar att glömma mig. Men åtminstone behöver mannen inte oroa sig, han får tre underbara vädurar att leva med...)

Men bara jag slipper drömma om otäcka slangar i underlivet och uppskjutna förlossningar varje natt så ska jag nog klara mig.