Framtida eskapader

Vilda: nu har vi varit borta i ett par dagar. Sedan förra lördagen mer specifikt. För ett par dagar sedan tog jag och Kire en kvällspromenad i Arboga och insåg att vi säkert inte hade pratat på riktigt på ett halvår. Jag vet inte hur man vet när man har pratat på riktigt, ofta innefattar det några anekdoter om livet före det att man träffat den andre inte alltför sällan om barndomen. Men det är inte alltid prat om barndomen är "riktigt" prat heller, man måste verkligen vara på plats, båda två, för att det ska räknas.

När vi igår körde mot Åmål för att övernatta hos Kires mormor i en liten stuga mellan granarna utanför stan kom vi fram till att någonting måste göras. Inte egentligen för att rädda vårt förhållande, det är så ristat i sten att jag inte skulle märka om han tappade näsan och där helt plötsligt bara fanns ett stort gapande skeletthål ovanför munnen när jag pussade honom, men för att rädda oss från oss själva från de trötta, upptagna bebisföräldrar vi kommit till att bli sedan den 24 mars i år. Och för att verkligen få en chans att starta på ny kula inför cafét (och kanske med en solbränna till på köpet).

Så vi bestämde oss för att ta en charterresa. En liten sista minuten. Vart som helst till och med till Mallorca. Och i att skita i flygförbudet vi antagit. Bara vi fick komma bort. Vi hade ingen internet hos mormor så vi satt hela kvällen och sedan hela morgonresan hem och slog fingertipparna på knäna i väntan att få kolla vart det skulle bli.

Men när vi kom hem till Brösarp, luktade hemmet hem och en av våra grannar på rullatorvägen sa att hon hade saknat oss och tomatplantorna stod välskötta och prunkande i vår miniträdgård och tre flugor välkomnade oss i köket. Förrådet svämmade över av textilier att så väskor och maskotar, Vilgot såg ut att han skulle spricka så brett han log och en viss antydan till harmoni började ta fasta hos mig.

Vi tittade ändå på sistaminuten.se och på andra sajter. Det billigaste vi hittade gick på över 11.000 och det var bara om vi köpte resan på direkten.

Så vi stannar hemma. Och nu är det dags för Gremlins...

Natten

... producerar minst sagt sämre resultat när man äter för sent. Sovit djupt men avbrutet av pottstunder, drömt om en "upplevelsegård" där man fick vara med om ett skådespel där flyttgubbar kastade alla saker de skulle flytta i 45 km i timmen mot andra sidan rummet, där publiken stod. Jag fick springa och hoppa bakom grekiska pelare för att inte bli mosad av soffor, stora stenkulor eller järnstegar. Efteråt kunde man köpa en dubbel DVD-box av eventet för 399 sek där filmen "Glappet" ingick. Vaknade inte särskilt utvilad, bestämde mig för att ta itu med mitt liv, skrev en lista på goda vanor att pricka av, tre i månaden.

Tycker att människor som vill påminna om en två dagar försenad traderabetalning (öh sorry, vi har småbarn som är sjuka, fast det hade kunnat vara ännu värre) kan låta bli att påminna en så här:

Saknar din inbetalning för det du vann hos mig på Tradera.

Ber att du betalar in så fort som mojligt, så vi undviker problem..

Problem? Vad för slags problem råkar jag ut för annars? Har hon en egen "kronofogd" med kofot och avbitartång som hon omöjligt kan sätta stopp för när hon väl kallat in deras tjänster? Detta för en betalning på 55 kr för något som hon ändå inte skickat ännu. Jaja, jag har lagt in betalningen nu, och visst den var två dagar sen. Men man kan fråga snällt.

Inte min bästa dag idag kanske. Lovar att vara sprudlande glad någon gång inom den närmsta framtiden...

Insekter del två

Man måste mörda flugor på kvällen, det är skitsvårt att gå runt och smälla dem på morgonen. De kommer och sätter sig på ens kind och man sätter sig upp, kisar med oglasögonbärande ögon efter ett ställe där de satt sig, flugsmälla i hand. Sedan väntar man, tröttnar, tänker äch, den är långt borta nu eftersom jag inte hittar den, lägger sig, somnar, så kommer fluga igen, with a vengence. 

Insekter

Vi har alltså flyttat till landet. Det är officiellt. Första kvällen i Brösarp firade vi med att gå ut och äta på det välrenommerade gästgiveriet som drar till sig alla i närheten. Fantastisk lasagne. Fick erbjudande om att äta upp ett gäng mc-knuttars äggakaga men vår jatackning togs inte på allvar. Jag blir upprörd när mannen dödar en fluga, helt oprovocerat. 

Tredje morgonen. Klockan är sex, Vilgot har vaknat lite då och då under natten men just nu sover han gott. Jag också. Fram tills någonting väcker mig. Det är tre flugor i rummet. De gillar mig. Jag smakar svett. De flyger på milimertersavstånd från hud och hår. Jag går upp. Vilgot fortsätter sova.

Fjärde dagen. Jag sitter och ammar och läser. Hör flugorna flyga omkring mig. Två av dem pippar. De försöker göra det på mitt ben men det får de inte.

Dag sex. Fönsterrutan full av små små flugor.

Dag sju. Vaknar för femte gången klockan sex av dessa satans flugor.

Dag åtta. Köket invaderat. 

Åttonde dagen, eftermiddag: vi har skaffat oss en flugsmälla.

Brösis

Nu är vi installerade i Brösarp. INternetleverantören utlovade en leveranstid på två veckor och nu har den ena gått. Men så fick vi ett brev på posten där det står att gällande tid är tre till fyra veckor. Så jag sitter på bibioteket på orten och skriver under deras öppettider 16.30-18.30 måndag och tisdag. Jag ska dock skriva desto mer när jag har nät.

Kire han, han är borta tolv dagar från idag på ett levende föda-center och får gratis mat. Aningen avundsjuk.

Jag bloggar dubbelt!

Japp, så är det. Jag har en annan. Den är lite mer nischad; handlar om uppstarten av vårt raw food café, så jag ska försöka blogga även här. 

Annars går det bra att besöka: kivikslillaraa.blogspot.com

Japp...utpressning var det alltså.

Trevligt att höra någon säga när man inte lyssnar "De ska inte ha nyckel till hotellet"

Detta hotell är alltså ett ställe som vi har offrat hälsa, själ och familj för att försöka få på fötter det senaste året och som borde ge odd ca 60.000 kronor som vi skulle fått ut i lön. 

Istället så blir vi misstänkliggjorda och "ska inte ha nycklarna till hotellet längre"

Må det brinna i h-----e (fast utan gäster)

kramar på en rikgit underbar dag!

(hoppas inte hotellet brinner ner, då blir vi misstänkta direkt) 

Utpressning, stök och utslagen magflora

Vilgot är nu nästan 7 veckor, fast tekniskt sett bara 3. Han har opererats med framgång och fått antibiotika sedan han föddes. Han bajsar följaktligen tre deciliter gult målarvatten varje dag (detta vet jag eftersom vi praktiserar elimination communication och Vilgot Johan Björneman numera inte gillar att defekera i blöjan utan föredrar toa och potta). 

Vi är på väg till vår fruktansvärda lägenhet i Sthlm från en andningspaus i Skåne. Vi har varit och kollat på lokalen till vårt nya raw food café och beundrat dotterns nya skola. Vi har beskådat vårt nya liv och längtar...

Vi vill inte tillbaka nu. Vill inte få tinnitus till följd av för ivrig trafikkommunikation. Vill inte ta itu med nerskitade soffor som ska fotograferas och läggas upp på blocket. Vill inte skriva körjournal åt en man som har varit mentor åt oss men plötsligt förvandlats till en ond, sniken man. Vill inte ta itu med konstiga ljud från undersidan av bilen efter att vi redan lagt ut 11.000 (!!!) kronor på den jävla maskinen. Vill inte leta kvitton åt bokföringen (för att om vi inte hittar dem kommer chefen inte att skriva på arbetsgivarintyg och mannen kommer då att gå miste om sin A-kassa). Vill inte behöva rättfärdiga en beställning på några nötter när hotellet är skyldigt oss 55.000 kronor som vi förmodligen aldrig kommer att få se röken av. 

Jag vill bara hem. Till Österlen. Kramas med mina fina skånska vänner och få sakna de jag har där uppe. 

 

Lattemorsan goes philosopher's notes

Vilgot Johan Björneman Rosenblad ligger nu i mitt knä i en alldeles för stor (storlek 50) lila sparkdräkt med lyckliga zebror som hoppar runt med vad som ser ut som krylliga fårmanar (när jag tittar ordentligt börjar jag tvivla på att det överhuvudtaget är zebror, men vad är det annars? Zebra-får från en annan planet? Fåbror, oskyldiga små leenden, arga sinnen, på natten förvandlas dom till ondsinta vildvittror och äter upp barnet utifrån och in. Vilgot sover naken).

Han ska ammas var tredje timme för att vi ska vara säkra på att han växer som han ska, prematurbarn som han är. Annars måste man tvinga i honom komjölkstillägg och går det att undvika är det väl bra.

Men han låter sig inte ammas. Inte just nu och inte under en lång strävsam halvtimme före varje omgång. Det börjar med att han får en enorm pulserande bröstvårta mellan läppara och vägrar tro att denna kan ge honom föda. Sedan försöker han leta sig vidare någon annanstans, till en plats precis ovanför eller till baksidan av den egna handen, samtidigt som han gnyr. Bara en sån liten människa kan gny såsom han. Jag har nog aldrig hört ett mer tycka-synd-om-gnyende än hans. Det har resulterat i lite sämre sömn kan man säga men å andra sidan har han haft lite väl lite tid att förbereda sig för att jag ska skylla allt på honom. Nä, det är väl allt läkarnas fel egentligen.

Så han ammas inte just nu, men det är nu jag väljer att ta en liten stund för att skriva på min blogg. Amningsbloggande. Den moderna moderns desperata försök att visa för världen att hon fortfarande finns. att hon inte drunknat i vällingsångor eller fått permanenta fläckar från blöjbytena som förhindrar lite hederligt tagnentbordsknappande.

Jag sko komma med något intressant att säga snart för att motbevisa de därteorierna om vällinghormonerna och en mvinnas förmåga att bibehålla sin tankeförmåga den första tiden ( två år eller så?). Jag ska bara komma på hur.

hälsningar från Karolinska!

V

En liten paus

Jag känner att det är mycket att tänka på och förbereda sig inför. Jag försöker nu lyssna på Brian Clements podcast om Hippocrates Institute (med en fransk tolk) samtidigt som jag fyller i en enkät "till dig som väntar barn med avvikelse" samtidigt som jag funderar ut hur jag ska hinna tuscha klart serien "samhället är trött" före tisdag samtidigt som jag måste fundera ut hur vi ska göra för att täcka jourschemat nu när jag tyvärr minskat bördan för nuvarande personalansvarige på hotellet. Ikväll kommer tre raw-folk och käkar kinesiska kuddar med gurkdipp och jag håller på att marinera svampen och klockan två ska vi på det som möjligtvis är det sista ultraljudet före tisdag.

Jag kan ha fel men det känns som att jag just raddade upp en del.

Hur som helst. detta för att säga att jag inte kan garantera regelbundenheten i mina inlägg de närmsta veckorna. Allt beror på hur länge vi måste vara kvar på sjukhuset och hur trevlig Vilgot är ;-)

Jag hoppas ändå på era besök när jag väl har lagt in en post och ska själv roa mig med att beöka andra varje ledig sekund jag har (då jag råkar sitta framför datorn).

Kramar

Att få ett datum

Igår var vi på ultraljud och urologen glömde att dyka upp så det var bara hälften av vårat lilla team där. Plus en praktikant. Njurarna är varken större eller mindre än för tio dagar sedan. Det högra urinröret är lite vidgat. Så är det slut och vi ska hem. Tror jag. Men ultraljudsläkaren ringer den andre läkaren och med tre ord så har de bestämt.

"Om du följer med Maria, barnmorskan här, så ska vi se till att du får tid nästa fredag för igångsättning."

Shit! Det är alltså nu det ska ske. Jag ska föda barn om tio dagar? Jag kände för att gåta men visste inte riktigt varför. Jag var varken glad eller ledsen. Kanske var jag lättad över att slippa vänta.

Idag har varit den långsammaste dagen sedan någon gång under en sommar tidigt nittiotal när jag var elva-tolv-tretton, bodde hos pappa och han och hans dåvarande sambo jobbade på Malmös norra kyrkogård hela sommaren. De dagarna spenderade jag ensam med att kopiera artiklar från veckorevyn och klistra in i min dagbok, producera sexfantasier om Brian Adams och läsa någon bok då och då. Helst med lite snusk i. Idag har jag spenderat framför datorn i sökandet efter relevant utbildning, framför datorn då jag kollat på seven pounds och framför datorn på facebook.

För det visar sig att det inte alls är så att jag äntligen slipper vänta. Det är istället nu väntan börjar. Varje dag en dag mindre, varje timme känns dagen som att den aldrig ska ta slut.

För att göra det hela värre ringde de idag från Karolinska och sköt upp igångsättningen till på tisdagen den 24de mars. Fyra dagar längre väntan. (Fyra dagar innan min födelsedag. Inget bra läge för den. Alla kommar att glömma mig. Men åtminstone behöver mannen inte oroa sig, han får tre underbara vädurar att leva med...)

Men bara jag slipper drömma om otäcka slangar i underlivet och uppskjutna förlossningar varje natt så ska jag nog klara mig.

bilar, bilar, bilar...

Igår låg jag kvar hemma i sängen och läste medan mannen körde dottern till skolan. Jag får säga så för jag har biogasbil. Jag skäms bara lite över att vi inte utnyttjar svindya SL nu när det är omöjligt att planka (De kontrollerar noggrant på saltsjöbanan, har aldrig vågat köra med fejkbiljett). Vi har bioasbil och slipper trängselskatt ända fram tills dessa att vi flyttar men just nu har vi ingen registreringsskylt där framme så vi hade sluppit ändå.

Mannen körde den gamla vanliga rutten över bron vid Henriksdal, bromsade in för ett rödljus och PANG! Någon bakom honom hade glömt att trycka ner bromsen. Mannen och den okände föraren körde åt sidan, steg ut ur sina bilar och började diskutera. Föraren hade lurar i öronen och skämdes, mannen kände att krocken inte var så allvarlig så han lugnade föraren som hade kört på honom, skakade dennes hand och sa åt honom att vara försiktig i framtiden. Inget registreringsnummer eller namn noterades, den enda skadan var på den andre personens bil.

Senare, när han har börjat köra igen inser mannen hur rädd han varit för detta. Hur liten roll det spelar att man själv är försiktig om någon annan dåre inte är det. Han bryter ihop och ringer mig. Jag ber honom att andas och komma hem. Så får han ont i nacken.

Senare ringer han vårdguiden som har blivir värre än alla nätdoktorer samlade på att lugna folk. "Jamen du vet det spelar ingen roll att det inte gjorde ont direkt eller att det bara gör lite ont. Det kan komma myyyyycket senare och whiplashskador kan ge men för liiiiivet. Koncentrationssvårigheter, yrsel, minnesförluster, huvudvärk... ja, du måååååste få det dokumenterat."

Vad ska vi egentligen med en bil till? Vi köpte den p.g.a. jobbet, det blev praktiskt taget omöjligt att hantera hotellet utan bil och vi kände oss tvugna. Sedan dess har vi spenderat många tusenlappar på reparationer, många fler på parkeringsavgifter (i det vinstdrivna Stockholm där det kostar 10 kr/timmen dygnet runt att besöksparkera i Fisksätra, ett miljonbostadsområde i Nacka kommun fullt med låginkomsttagare), ett par stycken på biogas, ett par lappar på parkeringsböter och kanske nu några stycken hos vårdcentralen. Dessutom har vi blivit latare, vi har fått mindre solljus, har tydligare sett alla bensinslukande fiendefordon och deras inneboende ondska och stressnivån har ökat betydligt i.o.m. allt totalt onödiga tutande. Stockholm är för f-n värre än Paris när det gäller stressade trafikanter. Fotgängarna är inte så trevliga heller. Man får aldrig någon tacksam vink när man saktar in vid ett övergångsställe och de försöker alltid att hitta ett sätt att inte vänta tills gubben blivit grön för att koma över gatan.

Nä, bilen ska bort om det så får ske på bekostnad av dyra SJ-resor. Den enda gången vi skulle behövt den i framtiden är om Vilgot vill komma ut. Karolinska ligger långt från Fisksätra och det hade varit praktiskt att slippa stämpla när vattnet går. Dock kostar det 12 kr/timmen att parkera på Karolinska (och till skillnad från andra kommuner får man inte tillbaka detta mot uppvisande av sjukhusvistelse) och alla vet ju hur lång en förlossning kan bli. Om vi dessutom ska stanna i en vecka kan man undra hur smart det är att ta bilen.

Kärlek

" I have met on the street a very poor man who was in love. His hat was old, his coat was out at the elbows, the water passed through his shoes, and the stars through his soul."
- Victor Hugo

I dessa bokreans dagar måste jag, trots våra försök till antikonsumism, göra er uppmärksamma på ett populärvetenskapligt mästerverk. John Robbins är son till den Robbins som figurerar i företaget Baskin & Robbins', USAs mest framgångsrika glassföretag. Men istället för att ta över sin fars imperium gick han den motsatta vägen och började studera kost och livsstil och medan farbror Baskins dog efter en hjärtinfarkt i tidig medelålder och hans far fick allt grövre hälsoproblem blev John supervegan och flyttade ut till en stuga på en ö där han och hans fru strävade efter att bli självförsörjande. De bor inte i stugan längre men i ett tre-gererationshushåll, d.v.s. tillsammans med parets 33-åriga son, deras sonhustru och dessas tvillingsöner (När sonhustrun en dag kommenterade hur mycket pengar hon och hennes man hade sparat på barnomsorg tack vare sina svärföräldrar, kommenterade de tillbaka "tänk på hur mycket pengar vi sparat på att slippa hyra in ett par barnbarn"). Det får vi veta i Robbins bok "Hälsans hemligheter".


Jag önskar att lösningen vi kommit fram till för i höst kan fungera, om inte lika optimalt, så åtminstone med samma kärlek och respekt Robbins tregenerationshushåll fungerar och att jag och min mor lyckas arbeta oss genom våra kommunikationsproblem (och om hon inte samarbetar hoppas jag att jag åtminstone kan ignorera det som vanligtvis gör mig upprörd och gå till källan, kärleken till min snälla, överambitiösa men kärleksfulla mor).

Vid en diskussion om detta berättade min far om sin kusin (som varken jag eller han egentligen känner). Hennes mamma blev änka och bodde ensam i ett hus hon inte kunde ta hand om, hon var handikappad och behövde hjälp. Kusinen hade ett litet hus på sin tomt och hon och mannen bestämde sig för att handikappsanpassa detta och låta mamman flytta in. Anpassningen kostade 100000 kronor. Mamman sålde sitt eget hus till underpris och flyttade in. Två dagar senare flyttade hon ut. Varför förtäljer inte historien. Men det måste ligga mycket ilska, smärta och besvikelse från båda dessa kvinnors håll för att mamman inte anser sig kunna bo kvar i längre än två dagar.

Det är lätt att skaka på huvudet åt detta, sucka och säga någonting om hur svårt det är med mänskliga relationer. Men behöver det vara så? I det fjärde kapitlet i boken får vi ta del av massvis med underbara anekdoter om kärlek. Jag satt och fällde tunga gravidtårar över historien om pojken som mirakulöst hade överlevt en genetisk sjukdom och bildat antibakterier mot denna. Nu hade hans lillasyster drabbats och det enda som kunde rädda henne var en blodtransfusion från sin bror. Doktorn förklarade det hela för pojken som sa endast med en anings tvekan "Jag gör det om det kan rädda Liza". Så kopplade de ihop de två barnen och efter ett kort ögonblick frågade pojken "Kommer jag att börja dö meddetsamma?". Han hade missuppfattat doktorn och trodde att han skulle behöva ge allt sitt blod åt sin syster.

Kärlek är banalt och vi skrattar åt oss själva och åt varandra när vi gråter framför Oprah Winfreys känsloladdade superamerikanska program där vi får se "generösa" västerlänningar åka till stora landet Afrika och ge pengar och hjälp åt de stackarna där borta. Men är vi så mycket bättre om vi inte gör det? Vad hjälper ett postkolonialistiskt perspektiv mer än den egna känslan att man minsann inte ser ner på någon? Och hur mycket mer spännande är man som person för att man har komplicerade förhållanden till människor i sin omgivning? Hur mycket krymper ens självvärde när man förlåter för lätt eller som min man alltid tänker på den andra människans känslor först istället för att bli arg vid en begången oförrätt?

"Hälsans hemligheter: så lever du ett långt och friskt liv" handlar inte endast om kärlek men jag tänker visa min kärlek och har beställt ett par stycken som jag ska låta cirkulera bland de jag gillar (och det är okej om någon jag inte gillar glor över deras axlar). Den kostar bara 69 spänn nu, så passa på. Tycker jag. fast se till att beställa miljöfrakt. Får man göra sån direktreklam i sin blogg?

Det är i alla fall inte prostitution!

Ägaren P har noterat min "alldeles för snälla" behandling av en leverantör vars faktura han vägrar betala. Alldeles för snäll är jag när jag i samtal med dessa har uttryckt förståelse för att det är vi och inte de själva som ska stå för kostnader som inkasso-företaget lagt på fakturan efter att denna inte betalts på ca 6 månader. Jag har hittills lyckats få ner räkningen från 2900 till ca hälften (inte medräknat inkassokravsavgift och deras påminnelseavgift). Men om jag inte lyckas få dom att backa till att vi endast ska betala det vi förbrukat och inga j----a inkassoavgifter så funderar ägaren P på att dra det hela till tingsrätten där jag och mannen måste vittna.

Utöver det är Hotellet R skyldigt oss en stor summa pengar och enda sedan detta blev känt för ägaren P har kassalådan ihädigt tömts var och varannan dag av någon annan än oss. Kontanthanteringen har tidigare varit vårt ansvar.

Utöver det insinuerar ägaren P att han måste hitta någon inom två veckor som kan ersätta oss eftersom vi kan försvinna när som helst (och han själv ska försvinna på Frankrikesemester) och eftersom jag inte fick ut full lön för februari kan man ju undra exakt vad det betyder. Vårt avtal är att vi ska jobba mars ut.

Utöver det vill han att denna någon som ska ersätta oss blir en vän till honom som lånat pengar av hotellet utan att betala tillbaka, snott pengar vid minst ett tillfälle, är uppe i tingsrätten för en misshandelsdom (oskyldigt anklagad), lägger sig aspackad mitt i natten i första bästa rum utan att först kolla om det är bokat och har en allmänt otrevlig andedräkt. Han är en jättesnäll typ men kanske inte någon man litar på att ta över en verksamhet.

Och ändå har jag bestämt mig för att vara kvar på en 10%-ig tjänst efter Vilgots födsel. Varför? Är det för telefonabonnemanget eller kanske vårt trådlösa nätverk? Är det av stolthet, för att jag vet att om jag lämnar nu så kommer allt att falla i tusen bitar? Nej, det har ingenting med det att göra. Eller i alla fall så utgör inte dessa skäl grunden til mitt beslut. Grunden är att vi kan handla billig ekologisk mat genom biofood, biodynamiska produkter, kung markatta och altgrönt. Grunden är att nu när vi inte ska ha några utgifter så skulle vi inte ha råd med ett sl-kort om vi fortsatte äta som vi gör och handlar på affär. 250 g. ekologisk mandel? 58 spänn. 3 st djupfysta pizzor från Lidl med en innehållsförteckning längre än "på spaning efter den tid som flytt"? 40 spänn.

Ja ja, jag vet att det handlar om prioriteringar. Det är vad jag försökt säga till alla jag pratar med. Det gäller att tänka på att maten inte nödvändigtvis ska bli så billig som möjligt, istället ska man se till att äta så bra som möjligt så kommer man inte att känna ett behov att överkompensera den där allmänt dåsiga känslan (ökänt symptom av Lidl-pizza) med första bästa liten trevliga rea i närmsta galleria. Eller med att spara tre månaders dubbel inkomst till en 50-tums flatscreen och hemmabiosystem (jo, jag lovar, bara tillräckligt många familjemedlemmar går med på att äta nudlar och pulvermos under veckan så ska det nog gå, och barnen får ju näringsrik mat i skolan eller?). Eller genom att starta ett nytt renoveringsprojekt var tredje vecka (för det blir ju aldrig riktigt rätt...)

Men för att göra det enkelt för en familj arbetslösa och tillfällig föräldrarpenningskompenserade fria individer säljer jag min själ och fortsätter jobba åt ägaren P så jag får köpa billig (-are) ekomat. Jag ska försöka att tänka på hans nyfikna leende vid provsmakningen hos altgrönt förra månaden när jag börjar gnissla tänder. Och jag lovar att investera varje sparade krona i kiva!

Gamla bekantskaper

Det är roligt med bokbörsen. Inte bara för att det visar sig att det finns folk som vill ha ens svärföräldrars gamla inbundna thrillers från sextiotalet med titlar som "råttorna" och "svart natt, ond föraning" eller för de trevliga människorna som har letat länge efter just den boken man just lagt in utan också för ens egen litterära bildning.

Under tiden som jag lagt in böcker på BB har jag lagt undan vissa i förhoppning om att de ska hinnas med att läsas innan någon beställer dom. Jag har en hel del böcker som jag köpt de senaste åren (2000- idag, med en underlig övervikt på år 2002) och sparat tills jag skulle få tid. Det fick jag aldrig. Nu har jag en härlig liten hög som jag tvingar mig själv att gå igenom. Jag läste lite i "Vishnus död" men orkade inte mer (skönt att den inte tar plats i bokhyllan mer) och har nu börjat på "Adrian Mole 30 1/4 i cappuccinoåldern" paralellt med "Uppdrag:mamma" (lägligt nog). Och det är riktigt kul.

Det är som gamla bekantskaper men lagt till i telefonboken på mobilen för att de var såå spännande och sen har man inte brytt sig om att ringa upp för att man varit för upptagen med en ny flört eller för att ens bästa vän genomgått en kris. Så en dag bestämmer man sig för att rensa i telefonboken. Och får en helt ny vänskapskrets.

Utöver att läsa har jag varit ute och gått i Nackareservatet idag. Vit snö, genomfrusen sjö, solbrännan väntade runt hörnan. Så har vi haft en genomraw dag. Jag har detoxhuvudvärk. Kanske är det motivationen jag behöver för att stanna i vanan. Jag vill aldrig mer uppleva detoxhuvudvärk.

Dagens ord

Med risk för att låta emotionellt ambivalent på gränsen till manodepressiv måste jag dela med mig av min sinnesstämning idag. Ljuset som fram tills idag har verkat skratta åt mig (lika omedvetet som en skrattande tvååring plågar en bitter pensionär ) drog mig imorse hela vägen till yogamattan. Klockan halv nio gick jag upp och ville mest av allt ut på balkongen, ut på gården, ut på promenad till Fisksätra torg, kanske mycket längre. Kanske hela vägen till Saltsjöbaden.

Dagens ord är: sprudlande. Och vårglädjen är komplett. Dottern springer omkring med shorts och linne och golfarkeps. Mannen sjunger medan han rakar sig och jag själv, jag öppnar alla fönster och släpper in.

HALLELUYAH!

Comeback ifrån lugnets vrå

Så nu är man hemma från Skåne men det känns inte som hemma. Det är för laddat här, alldeles för mycket ligger i väggarna. Alla tankar om att vara fast i en okontrollerbar virvelvind av jobb och självförnekelse. Alla oförtjänta irriterade skrik och alla tår som slagits i sängkanten.

Alla desperata försök att ta itu med livet (feng shui-kartan över lägenheten, rikedomshörnan ornerat med flytljus och ett oupphängt litet skåp med en pengapung och en bild på en tvättbjörn, Anthony Robbins positiva frågor upphängda på min sida sängen tillsammans med ett kort på en ängel, guiden över den perfekta raw food-kosten upptejpad på en köksskåpsdörr). De sitter kvar här och där i lägenheten som en påminnelse om alla projekt man misslyckats med (det mest skrämmande exemplet är nog den sida i min pocket shop-anteckningsbok där jag i september förrförra året varje dag försökte affirmera mig till mina mål "Jag är gravid" står det tio gånger för varje dag jag höll på. Lite Jack Nicholson-varning. Och inte hjälpte det heller) . Och ändå vill man inte ta bort dessa små hån för samtidigt utgör de en riktlinje, ett mål att uppnå sen, i vårt riktiga liv. När vi inte längre är fångna i vår egen livssituation.

Tjat tjat... När kommer detta att ske då?

Kanske redan om tre-fyra veckor när vår prematur-Vilgot kommer och berikar våra liv. Då vi kommer att sluta jobba och ägna oss åt varandra. Jag, dottern, mannen och den nye. Kanske kommer dessa månader att räcka för att få lägenheten (och för all del hela Stockholm) att laddas ur och sedan laddas om med kärlek, sinnesfrid, hälsosam kost och motion och promenader i Nackareservatet.

Men kanske blir det svårt och då får vi vänta tills vi kommer till Skåne, bor för en väldigt billig peng i ett rum hos morsan, jobbar någon dag då och då men satsar på att inte spendera så att vi slipper tjäna så mycket. Ägnar oss åt konsten, litteraturen och åt oss själva. Så mycket vi kan få skrivet, så många serier vi kan få ritade, så många Klimax-aktioner vi kan delta i...

Fast först måste jag lära mig att leva nu, och det hoppas jag kunna göra snart :-)

Semester

Hade tänkt att jag skulle kunna fortsätta blogga nere i Skåne. Har ju trots allt internet hos mor min. Men det blir svårt när ens lillebror ska sitta och lan-a hela natten och sover till fyra i det rum datorn är i. Fortsätter sen när jag kommer hem på torsdag. Kramar alla så länge.

Late night boogie

Klockan är 23:19, det är måndag kväll, alla sover. Jag sitter med sömnen någonstans i strupen, lite i huvudet och en del i ögonlocken. Dock kan jag inte sova. Jag var uppe igår till över tolv (jag hör mitt tonåriga jag förlöjligande säga "oooh, är du uppe till efter tolv! Vem fan är du? Sandy i Grease eller?") för att buda på en traderabiljett till Malmö och sedan sov jag ända till tio. Det var otroligt längesedan jag sov till tio. Och detta är resultatet: jag, sittandes framför datorn alldeles för sent, utskrivandes blanketter till förändrade vilkor för bostadsbidrag, öppnandes konto på ekobanken, sökandes studiemedelsåterbetalningslättnad på grund av låg inkomst, skrivandes budgetar inför vårt nya liv. Vårt fria liv. Vårt liv utan inkomster, utan utgifter och utan materiella tilgångar. Men med en liten Vilgot.

Vilgot kommer snart. Inte mer än till vecka 36 kan de vänta med att få ut honom. Jag är mitt i vecka 31, så det är snart. Jag förlorade en hel månads graviditet helt plötsligt. Gick från långuttråkad till panikslagen. Vilgot ska ut snart. Han ska ut och de ska in i honom med skalpeller och sömnmedel, pumpa honom full med antibiotika redan från första dagen. Sen får vi åka hem med vilgot och med en kateter. Så får han ligga på våra bara bröstkorgar och ta igen sig, bara han, vi och en kisspåse emellan.

Jag sitter uppe sent och tänker på Vilgot, tänker på hur allt hade kunnat vara annorlunda. Hur jag, om jag inte stressat halvt ihjäl mig, kanske inte fått det där missfallet. Eller hur jag, om jag varit lugnare och skött kosten som jag hade önskat, och inte bara frosat i njurvänlig mat när det redan var för sent, jobbat som en vanlig dödlig eller kanske än mindre, hade kunnat bespara honom sina framtida lidanden (oh, inte för att han lider nu, vi såg nog på ultraljudet hur han gäspade och smaskade och njöt av att lata sig därinne).

Men det gör inte ont att tänka så. Jag känner ingen skuld över att det kan vara sant. Att det är mitt fel, vårt fel -för det är vi som levt och valt att leva som vi gjort. Jag tänker på Vilgot med kisspåsen och kan inget annat göra än att le för det gör honom så speciell. Sjuttio stycken som honom föds det varje år. De flesta tjejer.

Och så är han stor och tjock, 14% större än de andra i hans ålder. Och vi har fått se honom så mycket nu, nästan varannan vecka. Det känns som att vi känner honom på sätt och vis. Vår fine Vilgot Johan Björneman Rosenblad.

Bokrecension: "Lyckan, kärleken och meningen med livet"

Jag har länge försökt hitta någon slags chic lit som skulle kunna tillfredsställa mina behov av ytlighet samtidigt som den fick mig att skratta och inte rysa till av clichéfeber och psykologiska felsteg. Dom finns, jag lovar. Jag har läst några. Men med tanke på framgångsgraden i mitt letande var det underligt att jag såg utsidan på den här boken i en gammal Amelia och beställde den illakvickt från bokbörsen utan att ens veta vad den handlade om. Det var inte förrän betalningen var gjord som jag läste om boken på Ad Libris...

"Lyckan, kärleken och meningen med livet" handlar om Liz (författarinnan själv) som i spillrorna av en plågsam skilsmässa och ett ännu värre uppbrott från en passionerad kärleksaffär ger sig ut på en långresa för att finna sig själv. I Italien lär hon sig Italienska och konsten att njuta av livet, i Indien lär hon sig att meditera och att vara ett med Gud och i Indonesien söker hon finna balans.

De tre delarna i boken är verkligen olika varandra. I Italiendelen plågades jag av uppräknandet av otaliga suckulenta maträtter (bl.a. en ingående beskrivning av den bästa pizzan i Neapel) som jag aldrig längre får äta (pizza från Neapel ingår oftast inte i kategorin raw food). Men jag lät mig även roas av möten med diverse italienare, som Luca Spagghetti (jo, det är ett riktigt namn) och hans vänner som efter en Lazioförlust icke begav sig till puben för att supa bort sina sorger utan till ett nattöppet bageri där även andra supportrar dränkte sig i krämiga bakelser.

I en diskussion om konsten att njuta synar Elizabeth Gilbert den amerikanska (och enl. mig rentav västerländska) kommersialiserade njutningen. Så mycket reklam som spelar på vad man förtjänar ( en Bud, en mascara, en bit choklad, en Magnum... unna dig för fan du som sliter hela dan) och det går hem. Men i Italien vet alla att de förtjänar en paus och unnar sig redan utan att behöva kommersialisera det. Det är en intressant tanke. Den enda reklamfilmen jag minns från min tid i Italien var en man som i många korta klipp skulle kyssa en kvinna (d.v.s. 20 olika kvinnor) och sedan, i lika många klipp blev örfilad av dessa kvinnor och sist bildörren som smällde. Reklamen var för en bil. Spelade på den italienske mannens identitet som Casanova. Här behövs inte kommersialismen så mycket för man kan behandla kvinnor som tillhörigheter. Eller?

I Indien plågas Liz till början av bristande självdisciplin och av att hon aldrig blir vän med sitt tankeflöde och därför aldrig kan stoppa det. Jag läste den delen mer som en personligt författad självhjälpsbok med lite intressanta fakta om meditationstekniker och diverse guruer. Och Gud vad jag längtade till ett Ashram ett tag...

På Bali är humorn tillbaka i berättelsen och läsaren får en lektion i Balinesisk kultur och historia samtidigt som hon till exempel låter den brasilianska Armenia berätta varför hon aldrig lämnar hemmet utan lite ögonpenna och något guldarmband om hon så ska fredsmäkla i djungeln. Här träffar Liz underbara människor som får henne att hitta tillbaka till lättheten i livet efter den tunga Indien-resan.

Det var en njutning att läsa Elizabeth Gilbert men dessvärre var det inte alls någon chic lit. Det var en djupsinnig bok med en hel del humor som lämnade mig med många tankar (tyvärr, alltid dessa tankar) och en stor längtan efter att äntligen få ge mig iväg igen nu när jag varit fast bosatt i Stockholm i nästan två år.

Inte bara livshets och jakt på fritid...

Nej! Det är inte bara fel att vara hotelldirektör. Till exempel får jag strax dyka ner i nytvättade och... nypressade vita lakan! Jag kan närhelst jag anser att våra lakan bör bytas ta med dom till hotellet, kasta ner dom i en gul tvättpåse som skickas till tvätteriet och ta ett par nya lakan med mig hem. Fantastique! Sån service tvivlar jag över att jag kommer att få när vi slutar, även om vi då flyttar in hos min mamma (som inte är som andra mammor...)

Enda nackdelen är att jobbets hets ofta får en att glömma att ta med sig de rena nypressade hem när man lämnat de smutsiga. Så får man ligga i sin dubbelsäng på ihoppusslade 90-lakan av blandad kvalité ibland med stora revor i flera nätter tills man kommer ihåg att ta med sig. Eller ännu värre, när man kommer hem klockan nio och bara vill krypa ner i sängen, för man har jobbat sedan sju, och upptäcker den nakna sängen, då kryper man ner utan någonting för man pallar inte bädda om det bara ska vara med skarvande lakan ändå och känner de sträva syntetiska lågpristäckena från Ikea mot sina torra hälar resten av natten. Mmmm...

En annan fördel är när man blir inbjuden till den ekologiska leverantörens invigning av utbyggnaden på deras lokaler. Smutta på Améläsk, Saltå Kvarn-juice och äta bulgursallad och rotfruktssoppa med persiljeolja. Dottern lyckades charma till sig en Billinge ostfilé, en jordgubbs-Afil, en saltåkvarnjuice och en burk honungsbadande valnötter! Alldeles gratis! Skitmysigt. Tack Altgrönt.

Renstiernas ägare P och på sätt och vis vår chef (fastän han inte bestämmer så mycket) vandrade bland stånden som en liten skolpojke och pratade länge och väl med alla... han som tjatar på oss om att "... de når inte hela vägen fram..." för att Altgrönt inte driver sina lastbilar grönt och därför anser att det är bättre att köpa Lidl till frukostbuffén. Inte nu inte. Vid Four o'clock's tebord stod han storögd och plockade. En av varje sort skulle han ha som han kunde pröva hemma. Med ett stort leende öppnade han surdegsmackan med syrade grönisar vi blev bjudna på, frågade efter recept och köpte Carola Magnussons nya Eko-kokbok på plats men vågade inte be henne att signera den. Och plockade broschyrer gjorde han. P älskar broschyrer.

Det var knappt så att han hörde oss när vi, sura, glädjeförstörande ekomedvetna ungdomar mumlade något om ironin i att så mycket engångsglas, -skedar och -talrikar som gick åt på en ekomatsprövning utan att ens sorteras efteråt.

Jag hade nog fel om mig själv. Visst är jag fortfarande ett stort neggo! Men jag försöker bättra mig i alla fall. Läs morgondagens blogginlägg. Då ska jag recensera en bok. Den tyckte jag om...

Mardrömmar och Ite missar i kommunikationen

Igår var en dag som fullständigt förstördes av natten som föregick den. Jag hade drömt om en kollo-vistelse på Hawai där presidenten var kanibal men han skulle låta oss leva om vi betalade hyran i tid (på sekunden då, inte på dagen). Vi skulle sova skift och trycka på en knapp så fort vi såg att hyran kommit in. Det värsta var att jag inte fick plats i huset utan var tvungen att sova på verandan. Och så hans hövdingsvrål, likt en Indianchef "haiahuma-haiahuma". Jag vaknade för att gå upp och tömma blåsan som bebisen sparkar på under natten. Men jag vågade inte gå upp. Jag hörde hövdingvrålet, såg sovrumsdörren, undrade om vi kommit ihåg att låsa, tänkte, gud, min dotter är där ute, är det inte meningen att jag ska skydda henne? Låg kvar. Väckte mannen, bad honom att ta på mig i förhopning om att det skulle få tillbaka mig till verkligheten. Det hjälpte inte. Jag tvingade iväg mig till toaletten haiahuma haiahuma, kontrollerade dörren och hoppade tillbaka ner i sängen. Haiahuma haiahuma. Det hade gått över fem minuter och rädslan var kvar.

Jag var på skitdåligt humör hela dagen.

En av våra nya anställda blev sjuk i förrgår och vi fick reda på att hon inte skulle jobba eftermiddagspasset igår klockan elva på dagen (en och en halv timma innan passet börjar). Naturligtvis trodde hon att vi redan förstått det, men det blev lite komplicerat, vi trodde att hon ändå skulle jobba medan hon trodde att vi skulle ta hennes pass och stannade hemma. Jag sa i alla fall åt henne att vila och att jag kunde ta hennes morgonpass idag. Så nu sitter jag på jobbet, det gör hon också. Idag hade hon trott att vi inte skulle ta hennes pass så hon gick till jobbet.

Snopet värre.

Nyfeminism och Manlighet på 50-talet

Häromdagen var lugna favoriter i bakgrunden i bilen och Marvin Gaye sjöng ...this is a man's world... och radiokommentatorn efteråt: "Ja, och så var det ju kanske på 50-talet, nu är det ju mest tjejer som bestämmer..."

Ursäkta?

Är det så det låter nu när 2000-talets tuffaste feministiska debatter har lagt sig? Tjejerna bestämmer? Vem är tjejerna? Är det mina småsystrar som bestämmer? De som redan då de var tolv sminkade sig som bratzdockor och klädde sig som om tyg faktiskt brände hål på deras hud och de var tvungna att ha ett minimum för att bli socialt accepterade? För tjejer betyder väl inte kvinnor och vi vet ju att kvinnorna inte bestämmer. Han måste mena att tjejerna bestämmer för att det är dom som har den så kallade konsumtionsmakten. Det är dom som i sina desperata försök att bli älskade, bekräftade, jämförda med andra, i sin strävan efter att finna sig själva i det hela ständigt byter garderob och lägger mascara efter mascara i en stor hög ovanför den stängda matteboken. Det är dom som står för hälften av den ständigt ökade tillväxten och tillväxt är väl bra. Eller? Jo, det måste helt enkelt vara detta han grundade sig på när han uttalade sig om den nya maktordningen.

Hur har vi hamnat här?

Igår, efter många om och men, kom mannen och jag iväg på bio och såg "Revoutionary Road". Mycket efterlängtat. En film om konformismens lockelser och den parallella längtan efter att vara speciell. Men också en film om manlighet, om Frank Wheeler, en man som inte kommit lika långt i sökandet efter sin idetitet som sin fru. En man som likt tonårssystrarna sålt sin kropp för att bli älskad, bekräftad och till slut säljer sin själ för att han blir jämförd med andra, för att en man av högre rang ser hans potential. Men han kan inte samtidigt vinna skattning för sin offentliga manlighet OCH behålla känslan över att vara en riktig man i sitt eget hem. För April, hans fru, kämpar tappert för det äkta inom honom, det som han, om inte omvärlden hade blandat sig i, hade förstått gjorde honom till något större än bara en man; en människa. Hon använder hans språk för att försöka få honom att vända tillbaka till sanningen men när löftet om den högre offentliga manligheten blir för starkt brister hon itu och lyckas inte erbjuda samma kortsiktiga belöning. Det enda hon har att erbjuda är den själ han redan tagit avstånd ifrån när han bestämde sig för att sälja den.

Människors strävan efter att få vara "man" eller "tjej" kommer aldrig att kunna tillfredställas eftersom den är baserad på en yttre bedömning. Man kan agera hur mycket man eler kvinna man vill men i slutändan har man misslyckats om inte alla faller för illusionen. Och det kommer aldrig att finnas endast en manlighet/ kvinnlighet och därför kommer de som inriktar sig på en enda bana känna sig otillräckliga.

Frank Wheeler, April Wheeler, systrarna och alla vi andra skulle vara lyckliga om vi snarare lät våra inre kompass styra oss. Dessutom skulle hierarkier falla, maktstrukturer sakta suddas ut i kanterna, för makten över andra skulle inte längre vara intressant för den egna självuppskattningen.

Kanske?

Revolutionnary road var en otroligt bra film, mycket litterär. Den talade till oss. Det är vi som precis ska bryta upp från vårt nuvarande liv eftersom det kväver oss. Det är vi som ryter till varandra utan att egentligen mena någonting (mest jag kanske). Det är vi som kommer att bli så lyckliga nu när vi ska flytta till Paris (eller rättare sagt Malmö) och inte jobba sönder våra liv.

Hoppas vi lyckas bättre än Wheelers...

Noteringar

Käre Obama,
Bygg tåg genom USA också, det borde sporra ekonomin.

Inatt drömde jag att jag var otrogen med John Cleese och låg och sa "yeeeesss..." och " I know.... yes I know..." i äkta Cibyl Fawlty-stil under tiden. Vaknade med ångest. Ringde mannen och bad om ursäkt. Kändes bra igen.

Dottern sov i garderoben inatt. Tror att det påminner henne om våra trångbodda första år tillsammans.

Vår resa till Norrköping gick bra. Genom dimman fick jag se mannens lägenheter under studietiden, fotoalbum bläddrades igenom där barbystade ynglingar bakade ihop och brottades. En grönsakssvarv inhandlades. På söndagsmorgonen vaknade entreprenören inom mig redan vid halv åtta tiden och jag hade svårt att tysta henne vid frukostbordet. När mitt budskap om tystnad och sinnesfrid gick fram blev jag alldeles tom, entreprenören höjde på ögonbrynen och sa "jasså minsann duger inte jag längre?" och tog sina bästa vänner passionen, entusiasmen och lyckan med sig i nån djup grotta någonstans där jag inte kunde hitta dom. Vi promenerade Norrköping runt, sedan åkte vi hem. I bilen undrade mannen sårat om jag inte var så intresserad. Jag skyllde på att jag fått ont i öronen av vinden, att jag var gravid och trött och sen kände jag mig som en idiot under resten av resan.

Inköp av grönsakssvarv lyckat. Middag igår: "nudelsoppa" (buljong med knappt kokta långa strimlor morot och rättika).

Visst klarar vi av att bo på 25 kvadrat hemma hos min mamma. Bara vi installerar en loftsäng och dottern har eget rum. Vi säljer allt vi har och köper några spånplattor. Hade aldrik kunnat ana att det skulle gå så snabbt att bända loss när man väl lyckats få grepp mellan sig själv och sina materiala tillgångar.

Uppdrag hemmefru klart för idag. Två timmar tog det att städa klart.

Likheter hos fiender

Jag som skulle påbörja min självvalda karriär som hemmafru idag. Jag har kommit att acceptera mina nerv-i-kläm- och foglossningsrelaterade begränsningar och har tvingats inse att jag inte KAN jobba längre. En halvtimme vid datorn så måste jag lägga mig ner och vila. Att lämna eller hämta dottern från skolan på Östermalm; otroligt obehagligt, särskilt när det är isigt ute och man måste kämpa mest hela tiden med att hålla bäckenet ihop. När man halkar är det inte kul. Så för att stilla mitt dåliga samvete bestämde jag mig för att "ta hand om allt det där hemma". Alltså underlätta för mannen. Gå upp samtidigt som dom, lägga fram kläder till dottern, laga frukost och göra mellanmål och pussa dom i dörren. Sen: städa och bädda och vädra och diska. Resten av tiden får ag skriva, rita och ta hand om lilla nollan i magen genom att vila. Och förstås: planera läckra veckomenyer med raw food så att vi äntligen kan må så bra som vi en gång gjorde.

Det gick bra igår. Blev taggad av "Supercharge me" och gjorde rå tomatsoppa til middag samt blötla allt inför morgondagen så jag kunde göra sushi till lunch. Sen blev det på något sätt så att jag sitter här ändå. I receptionen och väntar på incheckningar. Karriärkvinnan inom mig jublar (finns hon verkligen kvar?). Hemmafrun gråter.

Det var inte så längesedan jag var genusstudent och ensamstående mamma, likaså agnostiker av första rang. Jag var stark anhängare av postmodernistiskt tänkande och tyckte om att dekonstruera varje samhällsfenomen tills dess att man inte längre kunde se vad "sanningen" var. "Manligt" och "kvinnligt", hetero, bi, homo, trans, kulturrelativismens värsta fiende, det var jag det.

Kanske har inte mycket förändrats på det planet. Jag tror fortfarande att identiteter konstrueras i allra högsta grad. Men en sak har förändrats i mitt liv.

Mitt postmodernistiska tänkande har smittat andra delar av mig och min sanning. En stor del har med tro att göra. Den sköra ateist som en gång bodde inom mig finns inte kvar. Jag har analyserat mig själv sönder och samman och insett att avsaknaden av Gud (eller kanske snarare "universum") är för mig en kostruktion. Uppbyggd av en ateistisk släkt och stöttad av ett ateistiskt samhälle. Tron på naturvetenskapen som det ända rätta, tanken att det osm inte går att förklara med vetenskapliga mått endast kan härledas till slumpen. En kvinna som känner närvaron av sin morfar i stunden som han drar sitt sista andetag på andra sidan jordklotet är inte bara en slump utan rena rama påhittet.

Ett annat område har med hälsa att göra. Efter både egna och andra människors erfarenheter av den svenska vården har jag tvingats sträcka mig utöver den västerländska synen. Här drabbas man utöver långa väntetider, av en epidemi av svar som: "ja, det är inget fel med dig egentligen, det är bara stress" och efterföljande recept på lugnande piller eller andra som visserligen får en diagnos, ett recept på medecin och lite tips på hur man ska röra sig, men fortfarande utan att titta på personen i frågas livshållning för övrigt. Med alla gifter som finns i vår mat och all mat som vi äter som ÄR gift (socker, kaffe, vitt mjöl o.s.v.) är det väl inte konstigt om dessa har effekt på det allmänna välbefinnandet.

Samtidigt som den postmodernistiska skolan inom samhällsvetenskapen till viss del klänger sig fast vid den positivism som den säger sig bekämpa genom en fortsatt tro på "vetenskapen", har den new age-iga inriktningen på mitt liv kantats av svårigheter vad gäller min feministiska tro. Ständigt talas det här om manligt och kvinnligt och den holistiska mödravården är faktiskt ganska heteronormativ. Visst det är människor som vill väl, alla ska känna sig välkomna, ingen ska känna sig diskriminerad.

Men varför finns ingen naturlig länk mellan postmodernismen och new age-rörelsen (genom raw food-rörelsen) redan? Varför verkar de ljusår från varandra trots att de verkar varandra så nära?

Smaskens på rester

Så var det första personalmötet över. Personalteam 2009- de som ska ta över efter oss. De som vi ska modellera till att bli såna som oss, till att bli bättre än oss. Ett gäng såna som oss fast som tar raster, lediga dagar, äter när de kan (och känner sig hungriga). Ett gäng som ställer upp för varandra och som ser när någon arbetar för mycket. Ett gäng som tar ansvar för hotellet men också för varandra.

Detta är det som är kvar av oss: en man som slår i väggar tidigt på morgonen och gnyr för att han glömt hälla av vattnet på det groddade bovetet. En kvinna som sjunker ihop till en skamboll för att hon inte kan arbeta ihjäl sig längre när hennes gravida kropp säger ifrån. En dotter som när hon blir arg håller tyst och ritar teckningar: ordet Hotell förkryssat och så bredvid ett åskmoln och regn.

Men det finns också andra rester. Rester från den tid då jag och mannen var oerhört lyckliga och tyckte att allting gick precis så som vi ville att det skulle gå. En tid då Bonniers trodde att jag hade potential, en tid då vi fick förstahandskontrakt på en trea i Stockholm utan att nästan försöka, då vi fick ta över ett hotell utan några som helst ekonomiska insatser, ett hotell som redan verkade fungera, med massvis gäster, en mysig frukostbuffé och ett enormt potential. En tid då vi för varje dag förundrades över vår förmåga att leva tillsammans, jobba tillsammans, sova tillsammans och ändå älska varandra mer för varje skavank vi avslöjade, och varje ny fis vi släppte inför varandra.

Nu när Personalteam 2009 tar över kommer vi att få tid att upptäcka dessa rester. I en del av min hjärna sitter kreativiteten och passionen kvar och den väntar endast på att bli frisläppt. Då kan jag börja rita, skriva, sticka igen. Och mannen har sitt engagemang och sin vetgirighet och snart kommer han att kunna bada i språklektioner och miljögrupper. Tillsammans kanske vi startar en bokklubb varannan torsdag. Tilsammans kanske vi tar barnen på kasperteater eller tisdagssagor på bilioteket. Tillsammans kan vi laga gourmetmiddag på dessa rester och servera resten av världen med. Snart... men inte riktigt än. Ett tag till får vi nöja oss med några smulor i väntan på ångkokt sparris med murkelsås, rå lasagne med pinjenötter och tigertomater och kokossorbet med havtornscoulis och terrine på färsk mynta.

Leva vidare?

Nu har jag lagt in alla utsorterade böcker på bokbörsen. 513 annonser har jag nu. Så har jag ju redan sålt typ 50 böcker. Här är länken: http://www.bokborsen.se/minsida_nytt.php?sellerid=876171.

Sen ska vi tvätta alla kläder och lägga in alla prylar på tradera. En loppisrunda blir det förhoppningsvis snart.

Jag och min föredetta granne nu bloggkollega ordfarande har samlat på oss under årens lopp. Vi hakade på alla bokklubbars erbjudanden och jag räknade och jämförde hur många böcker vi hade. Så fort vi kom hem till varandra, efter den sedvanliga kramen och kärleksfulla leenden, strosade vi vidare till bokhyllan där våra blickar vandrade i flera minuter innan vi kunde sätta oss ner och börja fika. Stolta bokfetischister, hon var den ända jag kände utöver min far som också luktade i boken innan hon bestämde sig för vad hon tyckte.

Nu har även hon lagt upp en sida. Sorgligt är det men ändå inte, en triumf över den sista gnuttan överdriven konsumtion som jag vältrat mig i. Från och med nu blir det bibliotek. Inköp av böcker kommer att göras på antikvariat, bokbörsen, blocket eller tradera och inköpen kommer att styras av en enda fråga: kommer detta att vara nästa bok jag läser. Annars är det lätt att tänka 20 böcker framåt.

Och gud vad vår flytt till Malmö kommer att vara så mycket enklare än alla de andra flyttar.

Glädje, kärlek, hopp och tilltro till mänskligheten

"Du har plats 294 i kön, det är 66 minuters väntetid" säger en trevlig rikssvensk automatröst när jag ringer försäkringskassan. Jag lägger på. I ett sånt här läge skulle det vara lätt att ösa spyor över Sveriges sociala skyddsnät och passa på att ge trafikpolisen en känga eftersom de valde att bötfälla oss (med 900 spänn!) när mannen hämtade mig eftersom jag trodde att jag var på väg att föda barn och felparkerade tre minuter .

Men det ska jag inte.

Jag ska se det positiva. Jag ska hitta kärleken. Hoppet. Mänsklighetens Framsteg.

Så därför gör jag som alla andra gör. Jag sätter min tilltro till Barack. Och börjar min dag med femton käre Barry och fem snälla Obama.

Käre Barry Obama,

Låt världen förstå att sjukdom inte endast orsakas av dåliga gener utan oftast får draghjälp av en dålig livsstil (övergödning/ undergödning o.s.v.),

Kära Barry,
Visa oss vad ett solidariskt, medkännande samhälle är:
- Nöj dig inte med att just du blivit president som bevis på att rasismen är död
- Berätta för alla att kvinnor är lika bra som män och män är lika bra som kvinnor
- Få människor att sluta bli provocerade av andras lycka och kärlek
- Låt alla se kärleken istället
- Tvinga inte människor in i utbrändhet för att de ska kunna betala hyran i tid
- Ljug inte för ditt folk med löftet om att konsumtion kommer att göra dem lyckliga
- Ljug inte för världen med löftet om att ständigt ökad global tillväxt är svaret på alla problem
- Se till att alla de där E-ämnena kollas upp och förbjud de som sabbar våra kroppar (eller för all del tvinga alla jordbrukare till ekologisk odling rakt av)
- Fall inte för frestelsen att ge General Motors en massa stålar för att rädda jobben, skapa nya jobb genom att sätta igång vanliga bilars förvandling till elbilar istället
- Förlöjliga och oskadliggör "girls gone wild" så att inga längre vill titta och inga längre vill ställa upp
- Straffa inte människor som studerar för att anpassa sig till samhället genom att göra det svårt för dem att få jobb och sedan skuldsätta dem för livet. Såg åt CSN att 13000 om året är svårt för en egenföretagare att skrapa ihop särskilt om endast 2000 dras av från den faktiska skulden i slutet av året och resten bara är räntebetalningar.
- Fixa fred på jorden.
- Få SJ att fatta att det inte är läge. Det är viktigare att uppmuntra tågresandet än att skinna vanliga dödliga på pengar
- Be min man miljövetaren att släcka efter sig när han lämnar ett rum
- Se till att vårt raw food café blir en succé

Snälla Obama:
Stirra dig inte blind på konventioner, tänk på allt du vet, håll ryggen rak och se snygg ut när du håller dina tal. Prisa konsten och kärleken, älska människan, vörda naturen.
Ge oss global medborgarlön och lär oss att odla vår egen mat. Jag lovar att bjuda dig på middag redan första skörden.

(Och snälla: skrota Air Force One och ta tåget)

Din tillgivna.

Stockholms tunnelbana

Så var det dags att ställa bilen (även om den drivs med biogas) och investera i ett nytt SL-kort. För en tiondels lön (eller i mitt fall snarare en fjärdedels) kan man få njuta av att på miljövänligt sätt ta sig fram och tillbaka till jobb och skola i Stockholms angenäma tåg och tunnelanor. För dottern kostar detta privilegium endast halva barnbidraget eftersom Stockholm stad inte sponsrar Waldorf-ungar med transporten. Trots politisk färg anser Stockholm att om man valt något annat för sitt barn än det som är närmst (eller inte vetat vad man skulle välja i väntan på en bostad) ska man även stå för alla kostnader själv.

Så jag strosade iväg imorse med dottern i armkrok. Gick långsamt som en handikappad anka för att undvika att känna av mina slitskador. Det var inte varmt ute precis. Saltsjöbanan var redan full och ingen av de som sitter på de uppfällbara stolarna i mitten ställde sig upp för att låta de senkommande passagerarna av lägre klass (vi från Fisksätra) andas lite grann. Jag och dottern ställde oss emellan två sitt-bås. Jag putade med magen till ingen nytta. Dottern som for runt som en flipperboll när tåget hoppade fram sa "Jag vill sitta" till ingen nytta. Jag lutade mig mot en lutbar yta och på så sätt berörde jag någon som satt och läste tidningen. Jag förberedde mitt försvarstal "Förlåt mig" skulle jag säga "om jag är åtta månader gravid, har foglossning och en nerv i kläm men att jag när jag står och försöker må aningen bättre genom att luta mig mot en pelare, råkar störa dig i ditt läsande." Kanske hade jag fortsatt "Det är klart att om du kommer från Saltsjöbaden så är du ju uppenbarligen lite viktigare än lilla mig och jag förstår om du måste få läsa dina nyheter i fred, utan någon hormonig miljonprojektsmamma med oborstat hår dregglandes över din axel."

Under resans gång, fram och tillbaka till skolan och jobb förberedda jag ungefär sju likadana försvarstal. För 690 kronor i månaden får man nämligen privilegiet att känna det riktiga Stockholm, det Stockholm där var och en lever sitt liv och alla runt omkring är störningsmoment. Oönskade stadskamrater som på något sätt måste vara sämre, man ska bara komma på vad det är som gör att de är det.

SL - because you're so not worthy.

Bekännelse

Ja! Jag är en tvättäkta New Age mum. Jag klär mig i koftor från Indiska, bär ett brunt indianpärlshalsband med ett hänge i mörk trä från Senegal och jag klarar inte av att gå över till linser mer än några dagar. Ja, jag lär min dotter vikten av att bry sig om naturen och att utöva yoga. Ja, jag tvingar in henne i ett annorlundaskap med mina tankar och ideal och kanske gör jag det svårt för henne därigenom.

Man får inte hjärntvätta sina barn. Särskilt inte om hjärntvätten går emot allt vad de andra barn får "lära sig". Min dotter till exempel äter inte socker. Hon tror att det är dåligt för hälsan. Och det skulle man kunna säga är emot vad andra barn får lära sig. För vem bryr sig om det stora hotet om hål i tänderna när man är sju år gammal?

Det började med en utmaning. Hon skulle få 250 kronor om hon klarade av att låta bli socker fram till jul. Det var stundtals svårt, hon uttryckte frustration, hennes kusin fick glassbåtar och pepparkakor, hennes klasskamrater klämde i sig muffins på avslutningsfesten, julen närmade sig med stora knäck. och ischokladdoftande steg. Hon funderade ibland på att hoppa av och bad mig att göra ett undantag. Jag sa att hon fick hoppa av om hon ville men att dealen då var bruten. Hon valde att följa pengarna och hon klarade det.

Sedan besökte hon sin far på Island och blev övergödd på nytt. Kolayoghurt med chokladpuffar till frukost, skuffakaka (chokladkaka med chokladöverdrag och kokosflingor) efter varje mål och mat med mer tillsatser är naturliga ingredienser.

När hon kom hem sa hon: "Nu har jag slutat med socker!" Och mycket riktigt, det spelar ingen roll hur många fikalängder som serveras på släktkalas eller fredagsgodisskålar hennes kompisar ställer fram. Hon tittar inte ens på det.

Detta är ett resultat av min hjärntvätt. Är det synd om henne? Kommer hon att bli socialt utstött? Kommer det att komma en backlash i tonåren där hon proppar sig full, går upp 20 kilo och får Diabetes typ 2? Eller kan det möjligtvis vara så att jag gör henne en tjänst?

Hon har redan bestämt sig för att snart sluta med vitt mjöl.

Livet utan ordning?

"Matematikläraren sade:
-Vad vore livet utan aritmetiken? Bara en massa förskräckligheter"

Skriver Magnus Florin i "Syskonen" och det visst har han rätt, den gamle matteläraren, vi har svårt att leva helt utan regler och logik, svårt att inte klassificera, kategorisera, hierarkisera, namnge och solla bland såväl händelser som människor. Även om man är utåtagerande konstnär med svårtämjt temerament. Även om man klättrar berg och cyklar jorden runt försörjd av ett gäng avundsjuka sponsorer. För man kan väl inte skapa utan att bedöma vad som är skönhet och vad som berör, äcklar, provocerar. Och man kan väl inte bestiga en fasad utan att veta hur tjocka islager man måste sparka sönder för att få fäste (allt jag vet om bergsklättring har ja lärt mig av närbilder i "touchig the void" och K2).

Så därför skiter jag i att mindfulness-make overa mitt liv för att få tillgång till all den spontaneitet jag vet finns någonstans inom mig. Jag gör ett nytt försök med en ny sorts tidsplanering (baserad på Steven Covey's sju vanor) och accepterar min något maniska sida (typiskt Pitta-personlighet). Ikväll tänker jag läsa ut "syskonen" hos min faster vars barn (alltså min kusin) jag passar så jag slipper köpa den på adlibris när jag kommer hem (de finns som pocket på bokborsen.se för 120 kronor och på adlibris för 39, fråga mig inte hur säljare tänkte... och eftersom jag inte längre konsummerar nytt har jag inget val). Den är åtminstone kort. Men jag är trött. Och ungarna sover inte än.