fredag 27 mars 2009

Lattemorsan goes philosopher's notes


Vilgot Johan Björneman Rosenblad ligger nu i mitt knä i en alldeles för stor (storlek 50) lila sparkdräkt med lyckliga zebror som hoppar runt med vad som ser ut som krylliga fårmanar (när jag tittar ordentligt börjar jag tvivla på att det överhuvudtaget är zebror, men vad är det annars? Zebra-får från en annan planet? Fåbror, oskyldiga små leenden, arga sinnen, på natten förvandlas dom till ondsinta vildvittror och äter upp barnet utifrån och in. Vilgot sover naken).

Han ska ammas var tredje timme för att vi ska vara säkra på att han växer som han ska, prematurbarn som han är. Annars måste man tvinga i honom komjölkstillägg och går det att undvika är det väl bra.

Men han låter sig inte ammas. Inte just nu och inte under en lång strävsam halvtimme före varje omgång. Det börjar med att han får en enorm pulserande bröstvårta mellan läppara och vägrar tro att denna kan ge honom föda. Sedan försöker han leta sig vidare någon annanstans, till en plats precis ovanför eller till baksidan av den egna handen, samtidigt som han gnyr. Bara en sån liten människa kan gny såsom han. Jag har nog aldrig hört ett mer tycka-synd-om-gnyende än hans. Det har resulterat i lite sämre sömn kan man säga men å andra sidan har han haft lite väl lite tid att förbereda sig för att jag ska skylla allt på honom. Nä, det är väl allt läkarnas fel egentligen.

Så han ammas inte just nu, men det är nu jag väljer att ta en liten stund för att skriva på min blogg. Amningsbloggande. Den moderna moderns desperata försök att visa för världen att hon fortfarande finns. att hon inte drunknat i vällingsångor eller fått permanenta fläckar från blöjbytena som förhindrar lite hederligt tagnentbordsknappande.

Jag sko komma med något intressant att säga snart för att motbevisa de därteorierna om vällinghormonerna och en mvinnas förmåga att bibehålla sin tankeförmåga den första tiden ( två år eller så?). Jag ska bara komma på hur.

hälsningar från Karolinska!

V

onsdag 18 mars 2009

En liten paus

Jag känner att det är mycket att tänka på och förbereda sig inför. Jag försöker nu lyssna på Brian Clements podcast om Hippocrates Institute (med en fransk tolk) samtidigt som jag fyller i en enkät "till dig som väntar barn med avvikelse" samtidigt som jag funderar ut hur jag ska hinna tuscha klart serien "samhället är trött" före tisdag samtidigt som jag måste fundera ut hur vi ska göra för att täcka jourschemat nu när jag tyvärr minskat bördan för nuvarande personalansvarige på hotellet. Ikväll kommer tre raw-folk och käkar kinesiska kuddar med gurkdipp och jag håller på att marinera svampen och klockan två ska vi på det som möjligtvis är det sista ultraljudet före tisdag.

Jag kan ha fel men det känns som att jag just raddade upp en del.

Hur som helst. detta för att säga att jag inte kan garantera regelbundenheten i mina inlägg de närmsta veckorna. Allt beror på hur länge vi måste vara kvar på sjukhuset och hur trevlig Vilgot är ;-)

Jag hoppas ändå på era besök när jag väl har lagt in en post och ska själv roa mig med att beöka andra varje ledig sekund jag har (då jag råkar sitta framför datorn).

Kramar

onsdag 11 mars 2009

Att få ett datum

Igår var vi på ultraljud och urologen glömde att dyka upp så det var bara hälften av vårat lilla team där. Plus en praktikant. Njurarna är varken större eller mindre än för tio dagar sedan. Det högra urinröret är lite vidgat. Så är det slut och vi ska hem. Tror jag. Men ultraljudsläkaren ringer den andre läkaren och med tre ord så har de bestämt.

"Om du följer med Maria, barnmorskan här, så ska vi se till att du får tid nästa fredag för igångsättning."

Shit! Det är alltså nu det ska ske. Jag ska föda barn om tio dagar? Jag kände för att gåta men visste inte riktigt varför. Jag var varken glad eller ledsen. Kanske var jag lättad över att slippa vänta.

Idag har varit den långsammaste dagen sedan någon gång under en sommar tidigt nittiotal när jag var elva-tolv-tretton, bodde hos pappa och han och hans dåvarande sambo jobbade på Malmös norra kyrkogård hela sommaren. De dagarna spenderade jag ensam med att kopiera artiklar från veckorevyn och klistra in i min dagbok, producera sexfantasier om Brian Adams och läsa någon bok då och då. Helst med lite snusk i. Idag har jag spenderat framför datorn i sökandet efter relevant utbildning, framför datorn då jag kollat på seven pounds och framför datorn på facebook.

För det visar sig att det inte alls är så att jag äntligen slipper vänta. Det är istället nu väntan börjar. Varje dag en dag mindre, varje timme känns dagen som att den aldrig ska ta slut.

För att göra det hela värre ringde de idag från Karolinska och sköt upp igångsättningen till på tisdagen den 24de mars. Fyra dagar längre väntan. (Fyra dagar innan min födelsedag. Inget bra läge för den. Alla kommar att glömma mig. Men åtminstone behöver mannen inte oroa sig, han får tre underbara vädurar att leva med...)

Men bara jag slipper drömma om otäcka slangar i underlivet och uppskjutna förlossningar varje natt så ska jag nog klara mig.

fredag 6 mars 2009

bilar, bilar, bilar...


Igår låg jag kvar hemma i sängen och läste medan mannen körde dottern till skolan. Jag får säga så för jag har biogasbil. Jag skäms bara lite över att vi inte utnyttjar svindya SL nu när det är omöjligt att planka (De kontrollerar noggrant på saltsjöbanan, har aldrig vågat köra med fejkbiljett). Vi har bioasbil och slipper trängselskatt ända fram tills dessa att vi flyttar men just nu har vi ingen registreringsskylt där framme så vi hade sluppit ändå.

Mannen körde den gamla vanliga rutten över bron vid Henriksdal, bromsade in för ett rödljus och PANG! Någon bakom honom hade glömt att trycka ner bromsen. Mannen och den okände föraren körde åt sidan, steg ut ur sina bilar och började diskutera. Föraren hade lurar i öronen och skämdes, mannen kände att krocken inte var så allvarlig så han lugnade föraren som hade kört på honom, skakade dennes hand och sa åt honom att vara försiktig i framtiden. Inget registreringsnummer eller namn noterades, den enda skadan var på den andre personens bil.

Senare, när han har börjat köra igen inser mannen hur rädd han varit för detta. Hur liten roll det spelar att man själv är försiktig om någon annan dåre inte är det. Han bryter ihop och ringer mig. Jag ber honom att andas och komma hem. Så får han ont i nacken.

Senare ringer han vårdguiden som har blivir värre än alla nätdoktorer samlade på att lugna folk. "Jamen du vet det spelar ingen roll att det inte gjorde ont direkt eller att det bara gör lite ont. Det kan komma myyyyycket senare och whiplashskador kan ge men för liiiiivet. Koncentrationssvårigheter, yrsel, minnesförluster, huvudvärk... ja, du måååååste få det dokumenterat."

Vad ska vi egentligen med en bil till? Vi köpte den p.g.a. jobbet, det blev praktiskt taget omöjligt att hantera hotellet utan bil och vi kände oss tvugna. Sedan dess har vi spenderat många tusenlappar på reparationer, många fler på parkeringsavgifter (i det vinstdrivna Stockholm där det kostar 10 kr/timmen dygnet runt att besöksparkera i Fisksätra, ett miljonbostadsområde i Nacka kommun fullt med låginkomsttagare), ett par stycken på biogas, ett par lappar på parkeringsböter och kanske nu några stycken hos vårdcentralen. Dessutom har vi blivit latare, vi har fått mindre solljus, har tydligare sett alla bensinslukande fiendefordon och deras inneboende ondska och stressnivån har ökat betydligt i.o.m. allt totalt onödiga tutande. Stockholm är för f-n värre än Paris när det gäller stressade trafikanter. Fotgängarna är inte så trevliga heller. Man får aldrig någon tacksam vink när man saktar in vid ett övergångsställe och de försöker alltid att hitta ett sätt att inte vänta tills gubben blivit grön för att koma över gatan.

Nä, bilen ska bort om det så får ske på bekostnad av dyra SJ-resor. Den enda gången vi skulle behövt den i framtiden är om Vilgot vill komma ut. Karolinska ligger långt från Fisksätra och det hade varit praktiskt att slippa stämpla när vattnet går. Dock kostar det 12 kr/timmen att parkera på Karolinska (och till skillnad från andra kommuner får man inte tillbaka detta mot uppvisande av sjukhusvistelse) och alla vet ju hur lång en förlossning kan bli. Om vi dessutom ska stanna i en vecka kan man undra hur smart det är att ta bilen.

torsdag 5 mars 2009

Kärlek




" I have met on the street a very poor man who was in love. His hat was old, his coat was out at the elbows, the water passed through his shoes, and the stars through his soul."

- Victor Hugo

I dessa bokreans dagar måste jag, trots våra försök till antikonsumism, göra er uppmärksamma på ett populärvetenskapligt mästerverk. John Robbins är son till den Robbins som figurerar i företaget Baskin & Robbins', USAs mest framgångsrika glassföretag. Men istället för att ta över sin fars imperium gick han den motsatta vägen och började studera kost och livsstil och medan farbror Baskins dog efter en hjärtinfarkt i tidig medelålder och hans far fick allt grövre hälsoproblem blev John supervegan och flyttade ut till en stuga på en ö där han och hans fru strävade efter att bli självförsörjande. De bor inte i stugan längre men i ett tre-gererationshushåll, d.v.s. tillsammans med parets 33-åriga son, deras sonhustru och dessas tvillingsöner (När sonhustrun en dag kommenterade hur mycket pengar hon och hennes man hade sparat på barnomsorg tack vare sina svärföräldrar, kommenterade de tillbaka "tänk på hur mycket pengar vi sparat på att slippa hyra in ett par barnbarn"). Det får vi veta i Robbins bok "Hälsans hemligheter".


Jag önskar att lösningen vi kommit fram till för i höst kan fungera, om inte lika optimalt, så åtminstone med samma kärlek och respekt Robbins tregenerationshushåll fungerar och att jag och min mor lyckas arbeta oss genom våra kommunikationsproblem (och om hon inte samarbetar hoppas jag att jag åtminstone kan ignorera det som vanligtvis gör mig upprörd och gå till källan, kärleken till min snälla, överambitiösa men kärleksfulla mor).

Vid en diskussion om detta berättade min far om sin kusin (som varken jag eller han egentligen känner). Hennes mamma blev änka och bodde ensam i ett hus hon inte kunde ta hand om, hon var handikappad och behövde hjälp. Kusinen hade ett litet hus på sin tomt och hon och mannen bestämde sig för att handikappsanpassa detta och låta mamman flytta in. Anpassningen kostade 100000 kronor. Mamman sålde sitt eget hus till underpris och flyttade in. Två dagar senare flyttade hon ut. Varför förtäljer inte historien. Men det måste ligga mycket ilska, smärta och besvikelse från båda dessa kvinnors håll för att mamman inte anser sig kunna bo kvar i längre än två dagar.

Det är lätt att skaka på huvudet åt detta, sucka och säga någonting om hur svårt det är med mänskliga relationer. Men behöver det vara så? I det fjärde kapitlet i boken får vi ta del av massvis med underbara anekdoter om kärlek. Jag satt och fällde tunga gravidtårar över historien om pojken som mirakulöst hade överlevt en genetisk sjukdom och bildat antibakterier mot denna. Nu hade hans lillasyster drabbats och det enda som kunde rädda henne var en blodtransfusion från sin bror. Doktorn förklarade det hela för pojken som sa endast med en anings tvekan "Jag gör det om det kan rädda Liza". Så kopplade de ihop de två barnen och efter ett kort ögonblick frågade pojken "Kommer jag att börja dö meddetsamma?". Han hade missuppfattat doktorn och trodde att han skulle behöva ge allt sitt blod åt sin syster.

Kärlek är banalt och vi skrattar åt oss själva och åt varandra när vi gråter framför Oprah Winfreys känsloladdade superamerikanska program där vi får se "generösa" västerlänningar åka till stora landet Afrika och ge pengar och hjälp åt de stackarna där borta. Men är vi så mycket bättre om vi inte gör det? Vad hjälper ett postkolonialistiskt perspektiv mer än den egna känslan att man minsann inte ser ner på någon? Och hur mycket mer spännande är man som person för att man har komplicerade förhållanden till människor i sin omgivning? Hur mycket krymper ens självvärde när man förlåter för lätt eller som min man alltid tänker på den andra människans känslor först istället för att bli arg vid en begången oförrätt?

"Hälsans hemligheter: så lever du ett långt och friskt liv" handlar inte endast om kärlek men jag tänker visa min kärlek och har beställt ett par stycken som jag ska låta cirkulera bland de jag gillar (och det är okej om någon jag inte gillar glor över deras axlar). Den kostar bara 69 spänn nu, så passa på. Tycker jag. fast se till att beställa miljöfrakt. Får man göra sån direktreklam i sin blogg?

onsdag 4 mars 2009

Det är i alla fall inte prostitution!


Ägaren P har noterat min "alldeles för snälla" behandling av en leverantör vars faktura han vägrar betala. Alldeles för snäll är jag när jag i samtal med dessa har uttryckt förståelse för att det är vi och inte de själva som ska stå för kostnader som inkasso-företaget lagt på fakturan efter att denna inte betalts på ca 6 månader. Jag har hittills lyckats få ner räkningen från 2900 till ca hälften (inte medräknat inkassokravsavgift och deras påminnelseavgift). Men om jag inte lyckas få dom att backa till att vi endast ska betala det vi förbrukat och inga j----a inkassoavgifter så funderar ägaren P på att dra det hela till tingsrätten där jag och mannen måste vittna.


Utöver det är Hotellet R skyldigt oss en stor summa pengar och enda sedan detta blev känt för ägaren P har kassalådan ihädigt tömts var och varannan dag av någon annan än oss. Kontanthanteringen har tidigare varit vårt ansvar.
Utöver det insinuerar ägaren P att han måste hitta någon inom två veckor som kan ersätta oss eftersom vi kan försvinna när som helst (och han själv ska försvinna på Frankrikesemester) och eftersom jag inte fick ut full lön för februari kan man ju undra exakt vad det betyder. Vårt avtal är att vi ska jobba mars ut.
Utöver det vill han att denna någon som ska ersätta oss blir en vän till honom som lånat pengar av hotellet utan att betala tillbaka, snott pengar vid minst ett tillfälle, är uppe i tingsrätten för en misshandelsdom (oskyldigt anklagad), lägger sig aspackad mitt i natten i första bästa rum utan att först kolla om det är bokat och har en allmänt otrevlig andedräkt. Han är en jättesnäll typ men kanske inte någon man litar på att ta över en verksamhet.


Och ändå har jag bestämt mig för att vara kvar på en 10%-ig tjänst efter Vilgots födsel. Varför? Är det för telefonabonnemanget eller kanske vårt trådlösa nätverk? Är det av stolthet, för att jag vet att om jag lämnar nu så kommer allt att falla i tusen bitar? Nej, det har ingenting med det att göra. Eller i alla fall så utgör inte dessa skäl grunden til mitt beslut. Grunden är att vi kan handla billig ekologisk mat genom biofood, biodynamiska produkter, kung markatta och altgrönt. Grunden är att nu när vi inte ska ha några utgifter så skulle vi inte ha råd med ett sl-kort om vi fortsatte äta som vi gör och handlar på affär. 250 g. ekologisk mandel? 58 spänn. 3 st djupfysta pizzor från Lidl med en innehållsförteckning längre än "på spaning efter den tid som flytt"? 40 spänn.


Ja ja, jag vet att det handlar om prioriteringar. Det är vad jag försökt säga till alla jag pratar med. Det gäller att tänka på att maten inte nödvändigtvis ska bli så billig som möjligt, istället ska man se till att äta så bra som möjligt så kommer man inte att känna ett behov att överkompensera den där allmänt dåsiga känslan (ökänt symptom av Lidl-pizza) med första bästa liten trevliga rea i närmsta galleria. Eller med att spara tre månaders dubbel inkomst till en 50-tums flatscreen och hemmabiosystem (jo, jag lovar, bara tillräckligt många familjemedlemmar går med på att äta nudlar och pulvermos under veckan så ska det nog gå, och barnen får ju näringsrik mat i skolan eller?). Eller genom att starta ett nytt renoveringsprojekt var tredje vecka (för det blir ju aldrig riktigt rätt...)


Men för att göra det enkelt för en familj arbetslösa och tillfällig föräldrarpenningskompenserade fria individer säljer jag min själ och fortsätter jobba åt ägaren P så jag får köpa billig (-are) ekomat. Jag ska försöka att tänka på hans nyfikna leende vid provsmakningen hos altgrönt förra månaden när jag börjar gnissla tänder. Och jag lovar att investera varje sparade krona i kiva!

söndag 1 mars 2009

Gamla bekantskaper

Det är roligt med bokbörsen. Inte bara för att det visar sig att det finns folk som vill ha ens svärföräldrars gamla inbundna thrillers från sextiotalet med titlar som "råttorna" och "svart natt, ond föraning" eller för de trevliga människorna som har letat länge efter just den boken man just lagt in utan också för ens egen litterära bildning.

Under tiden som jag lagt in böcker på BB har jag lagt undan vissa i förhoppning om att de ska hinnas med att läsas innan någon beställer dom. Jag har en hel del böcker som jag köpt de senaste åren (2000- idag, med en underlig övervikt på år 2002) och sparat tills jag skulle få tid. Det fick jag aldrig. Nu har jag en härlig liten hög som jag tvingar mig själv att gå igenom. Jag läste lite i "Vishnus död" men orkade inte mer (skönt att den inte tar plats i bokhyllan mer) och har nu börjat på "Adrian Mole 30 1/4 i cappuccinoåldern" paralellt med "Uppdrag:mamma" (lägligt nog). Och det är riktigt kul.

Det är som gamla bekantskaper men lagt till i telefonboken på mobilen för att de var såå spännande och sen har man inte brytt sig om att ringa upp för att man varit för upptagen med en ny flört eller för att ens bästa vän genomgått en kris. Så en dag bestämmer man sig för att rensa i telefonboken. Och får en helt ny vänskapskrets.

Utöver att läsa har jag varit ute och gått i Nackareservatet idag. Vit snö, genomfrusen sjö, solbrännan väntade runt hörnan. Så har vi haft en genomraw dag. Jag har detoxhuvudvärk. Kanske är det motivationen jag behöver för att stanna i vanan. Jag vill aldrig mer uppleva detoxhuvudvärk.